Ensamheten

Ensamheten känns värst.
Att vara ensam fast man är två. En känsla som är så tung att bära.
Vi tar knappt i varandra. Pratar knappt med varandra. Tittar knappt på varandra. Känns det som.

Vårt liv ihop hinner nästan enbart handla om att sonen och lillebror har det bra. Iallafall känns det så.
Att skolan funkar något sånär. Att de kommer till sina fotbollsträningar. Både dit och hem.
Som ett företag som ska skötas. Efter 17 år har det blivit så. Med ett barn som inte är som alla andra. Med ett syskon som alltid hamnar i skymundan. Med en make där jag misstänker att han är bärare av samma som sonen.

Men däremellan.....

All kraft, all energi går åt till att alltid ligga steget före. Alltid ha en plan B. Alltid vara så otroligt strukturerad och förberedd. Tvåsamheten kommer som på skam en smula.

I det tysta lever vi vidare.