Att ha ett barn till

Vi har en lillebror i våran familj. Som är helt utan diagnos. Jag och maken brukar skoja om att den lilla parveln har åkt räkmacka genom hela sitt snart 13-åriga liv. Allt liksom bara löser sig för honom. Utan nån som helst ansträngning från hans sida flyter hans liv på.
Men som föräldre har jag ständigt dåligt samvete för hans skull. Som alltid får stå åt sidan. Som alltid med sin fingertoppskänsla håller sig undan när det behövs. Klarar sig själv. Men som även han behöver sina mamma, såklart.

Han ler, lägger huvudet på sned och hela världen ler liksom tillbaka till honom.

Att vara en lillebror till en brorsa som inte är som alla andra är en tuff situation. När han var yngre visste han inget annat. Då hade han inget att jämföra med. Nu märker han själv att hans bror inte är som andra 15-åringar.
"Men mamma, sådär håller inte normala 15 åringar på! Varför har just jag en sån här brorsa?"

Han har själv kommit på att han har ingen normal förebild att liksom ta efter, som han hade haft om brorsan var normal.
"Nu är det jag som blir eran första tonåring, egentligen, mamma. Eller hur? Det är med mig som ni får se hur det är att ha en tonåring i huset."

Och så rätt han har!
Det är med lillebror vi märker av det här med det vanliga tonårstjafset. Men med honom går det att snacka.

Ikväll ska lillebror, till hans föräldrars stora lycka, hem till en tjej i skolan. Eller de ska gå hem till henne redan efter skolan. Tjejerna ska sova över, men det fick inte killarna så de ska hämtas 22.00.
En sån här grej skulle aldrig storebror göra.
Så vi är överlyckliga över att lillebror prövar sina vingar en smula.

Storebror blir iofs aldrig ens tillfrågad längre. Och att se när andra 15 åringar har kul, träffas, går på bio, gör saker tillsammans känner jag en sån sorg över att vår kille inte är en av dem.
Att han aldrig kommer att vara en av dem.

Det gör ont.
Men idag är jag glad över lillebrors äventyr!