Det tog många år

Nu är det fotboll på tv.
Jag har ibland känt att denna fotboll tar så himla mycket tid. Fotbollen är ett gemensamt intresse som vi har hela familjen.  Både jag och maken har spelat och vi gillar sporten som sådan. Överallt åker vi runt och kollar. med glädje såklart; men förnärvarande mig räcker det att titta på när sönerna spelar fotboll. Jag behöver inte lägga två timmar till av min tid åt att titta även på tv:n.
Men nu efter hand inser jag att  just då, när det är fotboll på tv,  är det är en perfekt tid för mig att få vara för mig själv. Och det kan behövas, mina vänner. Tid för mig själv. Utan att få dåligt samvet föe nåt jag borde göra istället.
 Det tog många år för mig att inse att jág inte orkade med i samma tempo som maken. Från början försökte jag hänga med på allt som han gjorde. På allt som han tyckte behövdes göras. För att känna mig lika duktig som han.  Men åren gick och jag insåg att min kropp och själ höll inte för hans tempo.
Vi har haft åtskilliga diskussioner om detta. Han fixar inte lugnet och jag fixar inte att hela tiden vara i farten. Ingen av oss ska naturligt vis må dåligt över att det är så, för alla är vi så olika. Men att hitta en gyllene medelväg i det här fallet är inte så vidare värst enkelt.
Jag är en spontan människa i grunden och väldigt flexibel, maken är precis tvärtom. Nu snackar vi lappar och planering och gud vet allt för att han ska må bra. Jag försöker och försöker, men når ändå inte fram för att det ska vara helt hundra. Säkert samma sak för honom. I det tysta jobbar vi på.

Nu tog jag datorn, ett glas vin och satte mig i soffan häruppe.
Bra va?