Det här med att känna

Sonen älskar fotboll.
I alla former. Att spela själv, titta på Tv samt att spela tv-spel. Bara det gäller honom själv ska tilläggas. Är det nån annan som spelar är han oerhört ointresserad och förstår inte varför just han behöver titta på när andra spelar fotboll. Typ när lillebror har match eller så.
Han älskar att titta på tv-sända matcher när det är "hans" lag som visas. Alltså Manchester United. Han kan blir rosenrasande om nån av oss andra yttrar nåt ynka litet negativt om nån av "hans" spelare på planen. Då får man räkna med hans onda öga och det bara smattrar hårda argument om varför Wayne Rooney minsann behövde smälla motsåtndaren på benet.
 Men själv har han så himla svårt att förstå när andra vill se andra matcher. Och när det kommer syrligheter från hans mun vad gäller alla andra spelare idet andra laget på planen så anser han att det är helt ok. Då filmar minsann alla andra och det ska blåsas straff för att nån kapade en motståndare innanför straffområdet. Särtskilt utpekade är ju såklart laget som lillebror håller på. Och av nån jäkla anledning har ju lillebror valt det andra laget från just Manchester. Fast i hans fall heter laget Manchester City. Man kan säga att vi har typ familjemöte inför varje kamp dessa lag emellan.

Min stilla undran är då, hur är han när han är bland jämnåriga? Låter han likadan mot dem? Då förstår jag att de drar sig undan. För det är inte trevligt att umgås med nån som hela tiden har rätt. Som har den tonen vid samtal. Eller aldrig kan säga att nån annan är bra eller har lyckats. Eller visa glädje för andras skull?

 Så ofta som vi  pratar om detta. Men det känns som om det bara rinner av honom. Det känns som om han inte bryr sig  utan att han anser att det bara är alla andras problem. Men.  Jag vet att han lyssnar. Jag vet att han nånstans bryr sig. På sitt sätt. Inte på alla andras sätt.

Han är femton år och är bra mycket starkare och större än sin lillebror. Vilket är helt naturligt när man är två år äldre. Ändå måste han HELA tiden jämföra sig mot honom. Ändå har han behov av att hela tiden få höra att han är störst, bäst och vackrast.
Om nån bara skulle få för sig att yttra att nånting om att "Oj, vad stor lillebror har blivit", för han växer ju han med, så är storberor där med nån dryg kommentar om att "jamen, kolla in här då". Eller "att när jag var sådär liten som du vägde jag mer än du".
Han trycker ner lillebror så fort han bara får en chans. Gör han så med andra oxå, är min undran?

Som vi pratar om det här.
Varje dag påpekar vi hur betydelsefulla båda två är. På sina egna sätt.  Inte beroende på vad de gör eller på vad de presterar. Utan för vilka de är. Att de är älskade för att de är som de är.

Ända från tiden på dagis har vi fått höra att han är "lite bitsk i sina kommentarer". Redan som femåring alltså kunde han konsten. Han hade orden, han hade förmågan att formulera sig och han hade förmågan att argumentera. Nu är han 15 och dessa egenskaper är han fortfarande otroligt vass med. Han släpper inget och vill alltid ha sista ordet.

Men sånt funkar inte i alla lägen i livet.
I det verkliga livet gäller det att kunna samspela med andra och för att det ska funka så måste han lära sig när det är läge att backa. Att lyssna på andra som faktisk kan ha bättre ideer, som han faktiskt kan lära sig nåt av. Han behöver lära sig att lyssna fast han inte är superintresserad av vad alla har att säga.

Men när han inte har förmågan att känna hur andra känner sig? Eller när han inte har förmågan att visa hur man gör när man bryr sig?
När han inte kan sätta sig in i hur andra tänker eller har det?
För innerst inne så bryr han sig visst. Han vill vara med. Han vill vara en del av alla andra. Jag vet att han önskar inget annat.

Men han har inte förmågan.

När en mamma i skolan talade om för mig att hennes dotter kände att min kille var lite "hård och kaxig" helt utan anledning och hon hade känt sig lite sårad. Så fort hennes ord hade lämnat hennes mun och nått mina öron ville jag stänga av. Jag ville inte höra att min son var sån. Jag kände mig ledsen i mammahjärtat och nästan lite sårad själv.  Över hur hon kunde komma här och tala om för mig att min son sårade hennes dotter. Men självklart är jag glad över att hon berättade det. Vi behöver ju veta. Det är ju detta jag är så orolig över. Att andra drar sig undan från honom. Att folk inte ska förstå. Att de inte kan se igenom hans skal och se din fina killen han är. Min största mardröm är att han ska stå där alldeles ensam i livet.

Jag ville bara få denna mamma att förstå. Få henne att förstå att han vet inget annat sätt. Han är inte sån. Han är inte så kaxig. Alls.
Han är egentligen bara en liten kille som gör allt för att passa in. Som bara blir allför nervös när en snygg tjej i klassen över kommer fram för att prata. Han är en kille som har svårt att bara "hänga" på rasten. Han vet inte hur man kallpratar om ditten och datten. Han är en kille som håller ihop sig i skolan så till den milda grad att han totalt kollapsar när han kommer hem och faller ihop som en våt fläck på sängen. Av trötthet. Av frustration.

Han är en utomordentligt fin kille som älskar att läsa Bamse innan han somnar. En kille som behöver stoppas om på kvällarna. Som behöver veta att vi är vakna tills han somnar.

 Då är man inte särskilt kaxig eller hård.