Stolt mamma.

Vi var på sjukhuset och sonen skulle göra en magnetröntgen av sitt huvud igår.

Jag såg på honom och på hans blick att han nog var lite nervös, trots att han absolut inte sa nånting om det. Det kom ingen protest kvällen innan och inte heller nån sådan under frukosten på morgonen. Som jag hade förberett mig på.

När klockan var 11.30 hämtade jag honom i skolan och han hoppade in så glatt i bilen. Kanske mest nöjd över att slippa skolan iofs. Våran "tolk" som är en kollega till min man, hjälpte oss in till rätt ställe. Måste säga att jag är så förvånad över folkets dåliga engelska i det här landet. Vilket gör att läkare och sjuksköterskor pratar på sitt hemspråk till vår "tolk" som sedan översätter på sin bästa engelska till mig.

Sonen la sig iallafall på britsen i salen. Med öronproppar  i öronen  la sedan sköterskan en ställning över ansiktet på honom. Jag såg hur hans bröstkorg ökade takten och hur fötterna började röra på sig. Men han sa ingenting. Han åkte in i den stora maskinen och
jag och tolken blev utvisade från rummet. Jag hade förvarnat sonen innan om  hur undersökning en skulle gå till och att jag inte skulle få följa med honom under undersökningen.

Efter tio minuter kom sköterskan utrusande till mig och tolken i väntrummet. Hon i stort sett drog med tolken in i undersökningsrummet. Där inne låg min lilla kille på britsen och pallade inte en sekund mer i den där maskinen.
Hans blick sa mer än tusen ord och det var verkligen ingen ide att övertala honom att ligga kvar.

Efteråt frågade jag vad som hände. Vad det var som fick honom att avbryta alltihopa och hur han gjorde för att få sköterskan att fatta läget.

"Mamma, det var sånt oljud. Oljudet var så högt och maskinen så stor och jag var så liten. Och jag minns inte alls hur jag gjorde för att få sköterskan att förstå. Men hon såg väl på mig hur jag mådde."


Under dessa 10-15 minuter hann de iallafall konstatera att han inte har några tumörer. Som lättade oron en hel del, kan man säga. Men att han hade blockerade bihålor. Typ bihåleinflammation alltså. Så tolken fick ringa till ett annat sjukhus för att få en ytterligare ny tid för att få ut ett recept för denna åkomma.
Som tur var fick vi tid samma eftermiddag. Klockan 14.30 träffade vi den läkaren på hennes sjukhus och hon ville att sonen skulle ta ett blodprov för att kolla levervärden samt billirubin. Hon var för övrigt väldigt duktig på engelska så vår tolk kunde vara på sitt jobb istället och faktiskt göra det hon är anställd för att hålla på med. ( En underbar kvinna som verkligen har hjälpt oss med hela den här sjukhugrejen sedan vi kom tillbaka efter sommaren och sonen kände av den här yrseln och huvudvärken. Jag är så ytterst tacksam över att hon finns där för oss men det känns lite jobbigt att ta från hennes dyrbara tid. )

Blodprovet togs imorse. Innan lämningen på skolan.
Läkaren tyckte att sonen var en väldigt samarbetsvillig patient.

"I am used to it", svarade han bara. "I am used to be at hospitals and see doctors".