Iallafall

Trots otroligt tuffa dagar går sonen upp på morgonen.
Han klär på sig.
Packar sin väska. Med dator, pärm, gympakläder.
Kommer ner och äter sin frukost. Här behöver han iochförsig påminnelse om att stoppa smörgåsen i munnen, dricka sin juice och äta upp yougurten. Det går inte självmant. Han glömmer bort helt enkelt.

Nu är han uppe i full dos med Conserta sen ett par veckor tillbaka. Han har gått ner i vikt och äter inte alls på samma sätt som tidigare.
Jag vet inte helt ärligt om jag kan märka nån positiv skillnad efter medicinering. Just nu ser jag bara hur han magrar, bleknar och är trött.
Han själv känner ingen bättring. Undrar vad vi väntar på?

Efter frukost går han och borstar sina tänder, "bäddar sin säng", sitter med iPaden en stund.
Han har koll på klockan och är den som vill komma iväg i tid. För han avskyr att vara sen och är mycket hellre tidigt på plats. Så han hinner landa och insupa situationen. Samt att han då redan finns på plats när alla andra anländer.

Han hoppar in i bilen tillsammans med lillebror. De har en överenskommelse angående vem som ska sitta fram eller bak. Vilket behövs för annars blir det ett herrans liv. Under bilturen lyssnar vi på radion. Ibland har vi  mycket att prata om ibland är det helt tyst under bilfärden. När vi är framme vid skolan hoppar han ut ur bilen. Alltid efter lillebror.
Men innan han kliver ur säger han varje gång:
"Jag älskar dig, mamma. Vi ses sen."

Jag ser hans ryggtavla gå in genom gaten till skolan. Han tittar ner i marken och kutar sin rygg.  Ibland kommer det jämnåriga samtidigt. Han tittar inte upp. De bryr sig inte om varandra.

Men han är där. Iallafall.

Och jag ber till Gud varje dag att han får en fin dag. En dag full med glädje. En dag med skratt där han har möjlighet att känna att han hör till. Att han finns och är att räkna med.

Jag startar min bil och åker iväg.
Han är urstark!