Sovit hela natten.

Förlåt för ett rörigt förra inlägg. Mina känslor är som Prins Daniel brukar säga All over the place.

Sonen somnade i dubbelsängen vid 22.30 igårkväll. Fullt påklädd med tröja, shorts och strumpor. Ovanpå täcket.
Jag lät honom vara där. Och där har han sovit sen dess. Först vid 07.30 la han sig under täcket.

Maken ringde nyss.
Jag är i chock. Och han pratar som om ingenting har hänt. "Hoppas dagen idag blir bättre än igår".
Ja, det hoppas verkligen jag också.

Jag har ändå sovit bättre inatt än i förrgårnatt.

Jag har mailat vår läkare på BUP. Har inte fått svar. Ska gå och ringa henne nu.

Jag vet inte vad jag ska göra. Eller säga. Eller agera.

Vem kan hjälpa mig?
Jag är ledsen.

Måste man älska sina föräldrar?

En fråga som min 15 åring ställde till mig igårkväll vid läggdags.

Sekunden efter den frågan kom nästa fråga. Utan att jag hade hunnit svara på första.
"Kan man sluta älska sina föräldrar?"

Sen var det kört kan man säga.
Han bröt ihop fullständigt och vi har haft det tuffaste dygnet här hemma på väldigt länge. Kanske det absolut jobbigaste faktiskt.

Med skakande kropp, kallsvetten drypandes, tårarna rinnande så berättade han att han är livrädd för att sluta älska sin pappa.
Av skäl och anledingar som han inte kunde precisera just då. Bara att den tanken hade slagit honom. Han är alltså på fullt allvar livrädd för att det kan hända.
Tanken skrämmer honom så till den milda grad att han är rädd för sig själv och tror att han är på väg att bli sinnessjuk.
"För så här kan man inte tänka, mamma! Mina tankar är sjuka! Jag är sjuk!"

Vad säger man som mamma då?
Hur gör man?
Jag vet inte.

Framförallt kände jag att vi behövde blanda in en till person i detta samtal. Hur gör man det? Hur förklarar man en sån här sak för pappan? At hans son är rädd att inte älska honom.

Han ville gå upp och väcka pappa som låg och sov sen länge.
Han behövde få ur sig det ur systemet. Jag förstod att det inte var läge att vänta till morgonen. Akutsituation.
På darrande ben gick han upp för trappan. Med mig före. Hela hans väsen skakade. Jag fick påminna honom att andas.

Jag väckte försiktigt pappa. "Vi behöver prata."




Pappa lyssnade men förstår inte. Pappa säger att sonen måste tänka på ett annat sätt. Som vanligt är det pojken som måste tänka om. För bara man vill så kan man ändra sina tankar.
Jag känner att detta handlar inte om tankar. Det här handlar om känslor. Känslor kan man inte tänka bort. Eller kan man det?
Efter ett par timmar somnade iallafall far och son i dubbelsängen. Jag gick ner till pojkrummet. De fick tid ensamma.

Imorse gick jag upp. Vaknade först av alla. Sovit uruselt.
Maken kom upp när han kände kaffedoften.
"Pojken är livrädd för att du håller på att tappa honom", sa jag.
"Vadå, handlar det här om mig? Handlar det inte om honom?"

Sedan skulle han ut och fixa med flyttlådorna i garaget. Ville ha med sig sonen. Som om det regnar.

Han förstår inte.

Idag åkte pappan tillbaka för att jobba sista veckan innan sin semester. Kommer hem till oss på fredag.
Sonen följde med till flygplatsen. De kramades. Länge. Tårarna rann på sonen.

Jag kramade pappa och sa:
"Det här handlar inte om att han tappar dig. Det handlar om att du är på väg att tappa honom. Det är hans känslor för dig."

Vi vinkade och satte oss i bilen.
Hur kunde pappa välja att åka? Skulle jag ha krävt att han stannade hemma?

I bilen så grät sonen.
Panikslagen över sina egna känslor. Över sin egen reaktion. Över hela alltet.

Resten av dagens alla minuter har han antingen gråtit eller sovit. Han är helt slut. Jag har inte kunnat gå från hans sida. Vilket jag inte har gjort. Jag har suttit på soffan och pratat och lyssnat när han har behövt. Vi kunnat prata om lite mer hur han har kommit på denna tanke. Eller varför han eventuellt redan känner så här. Nånstans har det såklart kommit ifrån. Jag har suttit på sängkanten när han har sovit. Han har för övrigt inte sovit middag sen han var 18 månader.

Lillebror valde att inte följa med till flygplatsen. När vi kom hem cyklade han iväg till en kompis. När han väl är hemma är han på hugget och anser att jag är överkänslig mot allt han gör och allt han säger.
Han anser att jag sprider dålig stämning för att jag blir så lätt arg över allting.

Han kanske frågar sig själv samma fråga som storebror?
Måste man älska sina föräldrar.....

Nej, nu drar vi ett svart sträck över den här dagen och tar nya tag till imorgon.
I morgon är en annan dag!
Även om jag fattar att vi har en lååång väg att gå.

All kärlek.

När mamma inte tänker sig för

I det rådande flyttkaoset så försöker vi att även rensa så mycket vi bara orkar.
Just det har vissa av oss lite lättare för. Andra har det betydligt svårare.

I storebrors rum skulle vi städa ur hans vitrinskåp.
Jag hjälpte till. Precis som vanligt när det kommer till honom. Inga konstigheter.
Han lämnade mig en stund för att gå och göra nåt annat. Kanske att andas eller nåt. Jag fortsatte att rensa.

När skåpet var tomt och flytttbart gick jag därifrån.

Efter ett tag kom gallskriket från 15 åringen:
"Mamma, var har du gjort med mitt lilla ekollon som låg i skåpet???"

Jag hade sett det ligga där. Men jag hade inte tänkt på att det lilla ekollonet självklart låg där av nån anledning. I mina ögon endast gammalt skräp.

Killen gav sig inte.
Så det var bara för lilla mamma att vända upp och ner på hela den STORA svarta sopsäcken. Och leta bland allt annat skräp. Med sonen som ivrig påhejare. "Jobba på, mamma!"

När jag hade jobbat mig ner till den absoluta botten så hittade jag det lilla ekollonet. Då sa sonen:
"Då är det bara den lilla hatten kvar att hitta!"

Det fanns visst en del till, till det där jäkla ekollonet. Efter en stund hittade jag även det.

Allt detta merjobb  för att jag inte just där och då var med i tanken. Slängde ett litet skitekollon.
Som hade fått av morfar en gång för tusen år sedan.

Hur kunde jag vara så dum?

Jaaaaa

Jaaaaaaa!!!



Sonen har kommit in på gymnasiet. Och inte bara på gymnasiet, utan på hans första handsval.

Så mycket kämpa på vägen. Så mycket ilska.Så mycket svett. Så mycket tårar. Så mycket målmedvetenhet. Så mycket ångest.
Blanda med lite glädje emallenåt.

En milstolpe i vårat liv är över. Grundskolan är ett minne blott. Till hösten väntar nya utmaningar. Utmaningar betyder i praktiken utveckling. Alltså nya lärdomar.

Tack älskade unge för att du aldrig gav vika. För att du aldrig gav upp. Stoltheten jag känner just nu går inte att beskriva.

Du är bäst!!

Vi kan så mycket mera än vad vi tror!

Det här med att söka jobb.


Det började med att jag skickade ett mail till flera av gårdshotellen runt omkring i nejden. Mitt mål var att kunna få arbeta med lite av varje, såsom lite konferens, lite bokningar, lite frukost, lite lunch, lite massera, städa och bädda sängar. Lite av att vara en lots för gästerna när de har betalat för en vistelse och leda dem rätt bland alla behandlingar, tider och platser. På ett någotsånär litet, familjärt ställe. Inte på de stora hotellen i stan.

Jag har alltid velat jobba med människor, hjälpa till och serva. 

Men jag har inte velat bli fast på ett ställe såsom bara jobba med frukost. Eller bara konferensvärdinna. Och nu vet jag även - inte bara massera.

Då letade jag helt sonika upp de ställen i närheten som eventuellt skulle kunna erbjuda mig en sådan tjänst. Hittade ett par helt underbara platser. Skrev ett litet mail. Där jag presenterade mig lite kort. Skickade med ett foto på mig själv och avslutade mailet med att "jag hör av mig nästa vecka".

Efter ca 15 minuter hade jag fått svar från alla fem ställen.

Tre tackad eför brevet men hade inget att erbjuda för stunden. Två stycken ville att jag skulle ringa.

Veckan därpå ringde jag upp dessa två. 

Varav den ena verkligen ville ha mitt CV och tackade så väldigt mycket för  mitt trevliga introduktionsbrev.

I tisdags var jag på intervju. I onsdags fick jag jobbet. Så det kan gå. Jag sökte helt sonika en tjänst som inte fanns - och fick den. Aldrig försent att våga chansa. Den 1 september börjar jag. Vilket passar alldeles utmärkt med tanke på att jag vill kunna vara i närheten när sönerna börjar i sina nya skolor. Framförallt storebror på gymnasiet. Och för er som undrar om jag var ärlig mot min blivande arbetsgivare om att jag har en son med diagnos så är svaret ja på den frågan. Hon vet allt.

Men eftersom inga papper är skrivna ännu så håller jag privat en ganska så låg profil än så länge. Men jag är fan så stolt över mig själv. Som kom på vad jag ville - googlade - vågade skriva mail - vågade ringa - vågade chansa. Allt på egenhand. Det är aldrig omöjligt!

Men tillbaka till i tisdags. 

Jag var lite nervös innan jag åkte. 

Då kom storebror fram. Han gav mig en innerlig, varm kram. Han som aldrig kramas annars. I kramen så sa han: "Känn nu hur all min styrka går från mig till dig mamma. NU är du stark och klarar av allt!"

Jag  blev alldeles varm i hjärtat. Jag stod där och hörde mina egna ord komma ut ur sonens mun. Han gjorde precis så som jag under alla år har gjort med honom. 

Den insikten, om att a´han faktiskt har lyssnat, tagit åt sig, av mina ord och mina handlingar kändes så stort. Jag har verkligen inte pratat inför döva öron under årens lopp. Även om det oftast har känts så.

Nu har vi bott i huset sen den 17 juni. Med några dagar i sommarstugan. Maken har inte varit i villan ännu. Jag och sönerna har klarat dessa dagar helt på egen hand. Med allt vad det har inneburit med omställningar hos oss alla. Intryck, uppackning, utbrott, ledsamhet, internet som inte funkar, kaoset med alla lådor, killarna som har sina nya rum i källaren ( för det hade de bestämt innan vi flyttade tillbkaka att i Sverige ville de minsann ha sina rum i källaren ). Ja, allt. 

Vi kan!

Länge sen sist.

NU var det ett tag sen jag skrev.

Mycket vatten har runnit under broarna och det har hänt en del.

Vi är nu hemma i Sverige igen och det känns toppen.
Mycket intryck för oss alla, men givetvis mest för storebror. Samtidigt som han är den som är gladast över flytten hit.

Lillebror har mycket känslor inombords och blir väldigt lätt ledsen.
Vilket storebror har enormt svårt att ta hänsyn till. Han har ju inte förmågan att föreställa sig hur hans bror mår eller hur han känner. Just det försöker jag att ha i åtanke hela tiden och det gör hela vår tillvaro lite enklare.

Jag kan inte bli arg på hans till synes arroganta sätt för han kan inget annat. Han har inte förmågan att föreställa sig. JAg kan bara försöka förklara och det slutar ofta med "jaha, då är det mitt fel igen". Han är väldigt egocentrisk, kan man tycka. ser sig själv lätt som ett offer. Men det är nog samma sak där. Han har inte förmågan att föreställa sig hur vi andra känner utan har ju bara sig själv som referensram och beter sig utefter det.

Han tror att alla vi fyra mår lika bra som han och kan inte förstå att det tar längre tid för oss andra.

Annars har flyyten gått otroligt bra.
Lillebror har verkligen hjälpt till att bära och kånka lådor, plocka ur lådor och varit mycket hjälpsam.
Storebror hr mest vankat omkring, kollat på lådorna, vankat lite till. KOmmit till mig och sagt "oj, oj, vad svettigt det är, mamma". Jag vet att han har jobbat på sitt sätt. Med sig själv inuti sig själv.
Förr om åren hade jag blivit vansinnig över hans "lathet" när han inte hade hjälpt till på det sätt jag hade förväntat mig.

NU vet jag att vi alla tre har jobbat på otroligt bra på våra egna sätt.

"Mamma, du sköter den här flytten otroligt bra. Jag vill att du ska veta det. Jag älskar dig."

Då jäklar kommer det ytterligare styrka och några lådor till blir tömda.

Kram till er alla och jag hoppas ni har haft en härlig midsommar!

I dag

Idag har vi tagit tag i det allra allra sista inför flytten.
Vi är alla olika vad gäller hur man packar i hela familjen.

Lillebror fixar allt själv. Han sorterar, lägger i högar. Det som ska slängas , sparas eller sättas in i pärmar. Går hur galant som helst. Han vill att jag kommer in i bland och kollar läget. Snackar lite.
Godkänner hans arbete liksom.

Storebror behöver mer stöttning i hela aktiviteten.
Han har svårt att slänga. Han har svårt att sortera. Han har mycket svårt att organisera sina tankar och saker. Där får jag vara med hela tiden. Förklara, prata, tala om vad jag lägger var nånstans. Han behöver min garanti att allt verkligen kommer hem till Sverige. Att allt kommer att förbli helt. Han behöver samtidigt få prata av sig om sina saker. När han gjorde den tavlan på bilden, när han skrev de där mattetalen mm.
Det tar tid, det blir otroligt rörigt. Men vi kämpar oss igenom varje centimeter av hans rum.

Pappan har rensat på sitt skrivbord. Det som fanns kvar när jag hade rensat bort mitt.
Han har tagit fram de kläder han behöver ha för de veckor han kommer att bo själv här i landet. Till den sista augusti då han tar flyget hem till oss andra. Under två veckor ska han bo här i huset. Då tar han sina fyra veckors semester. Sedan tillbaka hit. Jobbar ända fram till sista augusti och under den tiden får han bo på hotel. Då renoveras nämligen detta hus till den andra svenska familjen som kommer den 1 september.
Han har alltså rensat på sitt skrivbord. Han är otroligt nöjd med sig själv och allt som han har rensat. På det bordet.

Jag har rensat tre badrum, storebrors rum, hjälpt till i lillebrors rum, tvättstugan och tv-rummet.

Vi är bra på olika saker.
Och det är ok.

När orden inte räcker till

Jag vet egentligen inte alls var jag ska börja det här inlägget nånstans. Jag vet inte hur jag ska formulera mig. Jag vet inte hur jag ska kunna hitta de rätta orden.

Igår gick storebror ut nian.
Han gjorde det tack vare sin fantastiska kämpaglöd, sin enorma plikttrogenhet, sin envishet, sin vilja att komma in på gymnasiet i höst. Och på sin ovilja att behöva plugga på sommarskola för att få godkänt i matte.
Tack vare all denna envishet och andra egenskaper som så ofta och många gånger har satt käppar i hjulet för både honom och oss i andra sammanhang,  tog denna gång honom nu hela vägen rakt igenom nian med toppbetyg.

Tack vare alla dessa fantastiska lärare som har lyssnat, som har förstått, som har gett honom tiden. Som sakta men säkert har vunnit hans tillit och respekt så han kunde slappna av så till den grad att han själv har vågat be om hjälp när han  har behövt. Som har fått honom att våga maila när han har haft frågor att ställa. Som har ställt upp på sin fritid för att stå till förfogande när vi har behövt. Dygnet runt i princip.

Dagen innan avslutningen fick vi hans betyg.

Maken föll ihop på jobbet i tårar vid sitt skrivbord.
Jag föll ihop här hemma. I soffan. Med farmor och farfar bredvid. Samt sonen.
Som knappt visade en känsla.

Jag tror vi kom upp fyra eller fem sjuor, vilket är det absolut högsta, "Excellent".
Däribland båda hans språk. Så klart. Engelska och franska. Hans stora styrkor.

I matten hade han behövt en fyra.  Det var fyran som han var ute efter när han gick in i den stora gruppen in mitten av mars för att få godkänt i den "riktiga" matten och allt kändes oändligt nattsvart. Denna fyra behövde han för att kunna söka till gymnasiet. Han fick en sexa ( !!! ). Där höll jag på att smälla av en smula. Han skrev en 6,5 på the Final Exam i matte och fick en sexa i slutbetyg. Det är ju värt varenda jävla penna som har flugit genom rummet dessa sista månaderna. Värt varenda stol som har slängts åt sidan. Även om det just där och då kändes som ett oöverstigligt berg.

Nu. En helt otrolig känsla.

Sciensen som han har suttit med sin lärare VARJE måndag eftermiddag efter skolan för att få lite lättare att förstå.
Idrotten där det har varit så stökigt med höga ljud och trångt och massa intryck men ändå kunde bevisa vad han kunde.
Engelskan där han gick från en femma förra året till att vara den absolut bästa eleven i hela klassen under vårens gång.

Så till avslutningskvällen igår. Med hela skolan. Från 3-4 åringarna upp till de som går ut skolan i grade 12.
Rektor hälsade alla välkomna. Internationella awards skulle delas ut. ca fem stycken. Till elever som har gjort når extra bra. Rektor tog upp Amerikanska Ambassadören på scenen som var på plats denna kväll.
Han klev fram. Började prata och berättade att han hade äran att få dela ut awards i kategorin "The President's Education Awards Program".
Han babblade på och plötlsigt hörde jag bara: "For  Outstanding Academic Achievement ......XX."

Hjärtat stannade en smula. Jag tittade på sonen. Han tittade inte på mig. Han tog ett djupt andetag. Reste sig och gick iväg mot ambassadören.Upp på scenen. Tog honom i hand. Fick diplomet. Applåder. Gick och satte sig igen. Med ett papper i handen med världens mäktigaste mans underskrift på,  The President of  USA.

Vi pratade med lärarna efteråt. De berättade att det fanns bara ett namn till det Diplomet. Vår kille. Inte klokt nånstans.

Med det här inlägget vill jag egentligen bara tala om att det går. Så himla bra det kan bli med vuxna som vill förstå. Som vill hjälpa till.
Med människor runt omkring som ser, som lyssnar, som vill förstå så är ingenting omöjligt.  Det går.

Det är otroligt tufft och otroligt kämpigt. Mycket blod, svett och massor av tårar. Trots oändliga psykbryt. Flertalet härdsmältor. Trots all ilska och massor av rädslor. Ångesten som har hållit honom i ett järngrepp. Men även med en strimma hopp då och då, så finns det ändå en chans.

Ta den chansen!
Ge aldrig upp!

Grattis till vår älskade kämpe. Idag är han Kung över livet!

Vi reagerar alla helt olika på samma situation

I våran familj lever vi just nu med massor av olika känslor.

Lillebror är otroligt tagen av stundens allvar och känner sig ledsen och sorgsen för att han alldeles snart lämnar sitt fotbollslag och sina klasskompisar. Han är även ledsen för att lämna några av sina lärare.
I morgon har han sin sista träning med killarna och i morgonkväll är det "Leaving and Graduating Ceremony" i skolan. Så honom tar vi det varligt med för tillfället. Det är ok att vara ledsen.

Storebror är som vanligt när det kommer till terminsavslut. Efter alla nio år i skolan har vi lärt oss att hans attityd, tonläge, frustration ja hela han blir otrevligare när skolan närmar sig sitt slut och ett helt lov väntar bakom hörnet. När dagarnas rutiner ruckas, när dagarna inte ser ut som de brukar kommer det här beteendet som ett brev på posten. Vi andra försöker att låta bli att gå in i nån som helst diskussion för tillfället. Det är nämligen helt omöjligt då han aldrig ger sig utan kan argumentera hål i huvudet på vem som helst. Vad det än gäller. Med en ton som är så otrevlig. Han sprider just nu en hemsk stämning runt omkring sig vilket är alldeles för lätt att smittas av.
Men vi andra försöker att inte låta oss gå på hans sätt. Vilket är skitsvårt rent ut sagt. Man får må dåligt av situationen, men man får inte bete sig hur som helst för det. Han känner att vi är på honom och då blir han ännu argare. Moment 22. Vi har dock lärt oss genom åren att inte ge honom all den negativa uppmärksamhet som han under tidigare år har fått.

Pappan i familjen är stressad och då blir inte han särskilt trevlig han heller. Han bröt ihop häromkvällen och bara skrek rakt ut "Jag brinner upp!!!" Han anser att han är den enda som tänker på allt praktiskt som behöver tänkas på inför flytten men inser inte att även när jag tar eget initaitiv och tar tag i saker och ting så vill han ändå kolla vad jag har gjort. Om jag har ringt samtal, pratat med nån myndighet osv så har han alltid mera frågor som ska ställas än de som jag har ställt. Han vill ha svar på saker som jag då i mina samtal inte ansett varit lika viktiga. Vilket gör honom så stressad och det "bara är han som tänker".

Jag känner mig mer som lillebror. Jag är även jag tagen av stundens allvar och känner den här sista veckan när allt ska göras "för sista gången" en bit av sorgsenhet. Jag känner mig inte alls så stressad som jag trodde att jag skulle göra. Jag känner mig mer ledsen just nu.

Jag är innerst inne så glad och tacksam för att jag har fått ynnesten att få uppleva dessa två år. Men just nu känner jag mig en smula ledsen.
Och det är faktiskt ok.

Det tog nästan 16 år.

För första gången på 15 år gick jag och maken på middag där barnen stannade hemma och klarade sig utan barnvakt.
Ingen av dem protesterade när vi berättade om att vi var bjudna på denna middag och att de skulle vara hemma själva.

Till middag skulle de göra en egen pastasallad. Allt var bestämt och de var beredda när vi drog i väg med taxin.

Efter ett par timmar  ringde makens telefon där vi satt som bäst och åt våran mat.
Då ver det storebror som ringde och sa att han hade hittat ett par schnitzlar i frysen och om det var ok om han kunde steka till dessa.

Det var helt ok, sa maken.

Efter ytterligare några minuter kom det ett mms till maken. Då var det lillebror som skickade en liten bild på sin middag. Han hade för för första gången tillagat äggröra. Det åt han till middag.

Det var det enda vi hörde av från killarna på hela kvällen. Det var helt tyst på telefonerna. Otroligt förvånande.

När vi senare kom hem satt båda två i soffan och tittad epå Indiana Jones. Sams. Mätta. Lugna.
Och inte nog med att de hade fixat sina egna middagar helt själva så hade de till och med gjort iordning i köket efter sig. Jag var helt chockad!
Diskat, plockat undan, gjort snyggt.

I vår familj är detta så enormt stort. Trots att storebror snart fyller 16 år så har han aldrig varit ensam hemma en lördagkväll utan nån barnvakt. Vilket är ganska så ovanligt för killar och tjejer i den åldern annars. Då vill man ju inget hellre, än att vara ensam.

Hoppas han kände att att det var en ok kväll och att det kan hända flera gånger.

Ökar sista kvarten

NU går vi in på de sista veckorna.
Om två veckor exakt, kliver vi in på svensk mark igen.

På tisdagen om två veckor knallar jag och barnen in på Skatteverket med våra pass och ska skriva in oss som "återinvandrare". Maken får skriva en fullmakt där han godkänner att jag tar barnen till Sverige alldeles själv. Han kommer efter i augusti sen.

Känslorna är otroligt mixade. Jag vet egentligen inte varken ut eller in. Lever just nu i ett ingenmansland. Så känns det faktiskt. Det var ett bra ord. Ingemansland.

Vi tar våra sista krafter nu till de sista 14 dagarna. Vi går in i Examensveckorna, sliter, kämpar. Vi går ut hårt för att öka nästa vecka.

Ja, så får det bli.