Det började med att jag skickade ett mail till flera av gårdshotellen runt omkring i nejden. Mitt mål var att kunna få arbeta med lite av varje, såsom lite konferens, lite bokningar, lite frukost, lite lunch, lite massera, städa och bädda sängar. Lite av att vara en lots för gästerna när de har betalat för en vistelse och leda dem rätt bland alla behandlingar, tider och platser. På ett någotsånär litet, familjärt ställe. Inte på de stora hotellen i stan.
Jag har alltid velat jobba med människor, hjälpa till och serva.
Men jag har inte velat bli fast på ett ställe såsom bara jobba med frukost. Eller bara konferensvärdinna. Och nu vet jag även - inte bara massera.
Då letade jag helt sonika upp de ställen i närheten som eventuellt skulle kunna erbjuda mig en sådan tjänst. Hittade ett par helt underbara platser. Skrev ett litet mail. Där jag presenterade mig lite kort. Skickade med ett foto på mig själv och avslutade mailet med att "jag hör av mig nästa vecka".
Efter ca 15 minuter hade jag fått svar från alla fem ställen.
Tre tackad eför brevet men hade inget att erbjuda för stunden. Två stycken ville att jag skulle ringa.
Veckan därpå ringde jag upp dessa två.
Varav den ena verkligen ville ha mitt CV och tackade så väldigt mycket för mitt trevliga introduktionsbrev.
I tisdags var jag på intervju. I onsdags fick jag jobbet. Så det kan gå. Jag sökte helt sonika en tjänst som inte fanns - och fick den. Aldrig försent att våga chansa. Den 1 september börjar jag. Vilket passar alldeles utmärkt med tanke på att jag vill kunna vara i närheten när sönerna börjar i sina nya skolor. Framförallt storebror på gymnasiet. Och för er som undrar om jag var ärlig mot min blivande arbetsgivare om att jag har en son med diagnos så är svaret ja på den frågan. Hon vet allt.
Men eftersom inga papper är skrivna ännu så håller jag privat en ganska så låg profil än så länge. Men jag är fan så stolt över mig själv. Som kom på vad jag ville - googlade - vågade skriva mail - vågade ringa - vågade chansa. Allt på egenhand. Det är aldrig omöjligt!
Men tillbaka till i tisdags.
Jag var lite nervös innan jag åkte.
Då kom storebror fram. Han gav mig en innerlig, varm kram. Han som aldrig kramas annars. I kramen så sa han: "Känn nu hur all min styrka går från mig till dig mamma. NU är du stark och klarar av allt!"
Jag blev alldeles varm i hjärtat. Jag stod där och hörde mina egna ord komma ut ur sonens mun. Han gjorde precis så som jag under alla år har gjort med honom.
Den insikten, om att a´han faktiskt har lyssnat, tagit åt sig, av mina ord och mina handlingar kändes så stort. Jag har verkligen inte pratat inför döva öron under årens lopp. Även om det oftast har känts så.
Nu har vi bott i huset sen den 17 juni. Med några dagar i sommarstugan. Maken har inte varit i villan ännu. Jag och sönerna har klarat dessa dagar helt på egen hand. Med allt vad det har inneburit med omställningar hos oss alla. Intryck, uppackning, utbrott, ledsamhet, internet som inte funkar, kaoset med alla lådor, killarna som har sina nya rum i källaren ( för det hade de bestämt innan vi flyttade tillbkaka att i Sverige ville de minsann ha sina rum i källaren ). Ja, allt.
Vi kan!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar