När orden inte räcker till

Jag vet egentligen inte alls var jag ska börja det här inlägget nånstans. Jag vet inte hur jag ska formulera mig. Jag vet inte hur jag ska kunna hitta de rätta orden.

Igår gick storebror ut nian.
Han gjorde det tack vare sin fantastiska kämpaglöd, sin enorma plikttrogenhet, sin envishet, sin vilja att komma in på gymnasiet i höst. Och på sin ovilja att behöva plugga på sommarskola för att få godkänt i matte.
Tack vare all denna envishet och andra egenskaper som så ofta och många gånger har satt käppar i hjulet för både honom och oss i andra sammanhang,  tog denna gång honom nu hela vägen rakt igenom nian med toppbetyg.

Tack vare alla dessa fantastiska lärare som har lyssnat, som har förstått, som har gett honom tiden. Som sakta men säkert har vunnit hans tillit och respekt så han kunde slappna av så till den grad att han själv har vågat be om hjälp när han  har behövt. Som har fått honom att våga maila när han har haft frågor att ställa. Som har ställt upp på sin fritid för att stå till förfogande när vi har behövt. Dygnet runt i princip.

Dagen innan avslutningen fick vi hans betyg.

Maken föll ihop på jobbet i tårar vid sitt skrivbord.
Jag föll ihop här hemma. I soffan. Med farmor och farfar bredvid. Samt sonen.
Som knappt visade en känsla.

Jag tror vi kom upp fyra eller fem sjuor, vilket är det absolut högsta, "Excellent".
Däribland båda hans språk. Så klart. Engelska och franska. Hans stora styrkor.

I matten hade han behövt en fyra.  Det var fyran som han var ute efter när han gick in i den stora gruppen in mitten av mars för att få godkänt i den "riktiga" matten och allt kändes oändligt nattsvart. Denna fyra behövde han för att kunna söka till gymnasiet. Han fick en sexa ( !!! ). Där höll jag på att smälla av en smula. Han skrev en 6,5 på the Final Exam i matte och fick en sexa i slutbetyg. Det är ju värt varenda jävla penna som har flugit genom rummet dessa sista månaderna. Värt varenda stol som har slängts åt sidan. Även om det just där och då kändes som ett oöverstigligt berg.

Nu. En helt otrolig känsla.

Sciensen som han har suttit med sin lärare VARJE måndag eftermiddag efter skolan för att få lite lättare att förstå.
Idrotten där det har varit så stökigt med höga ljud och trångt och massa intryck men ändå kunde bevisa vad han kunde.
Engelskan där han gick från en femma förra året till att vara den absolut bästa eleven i hela klassen under vårens gång.

Så till avslutningskvällen igår. Med hela skolan. Från 3-4 åringarna upp till de som går ut skolan i grade 12.
Rektor hälsade alla välkomna. Internationella awards skulle delas ut. ca fem stycken. Till elever som har gjort når extra bra. Rektor tog upp Amerikanska Ambassadören på scenen som var på plats denna kväll.
Han klev fram. Började prata och berättade att han hade äran att få dela ut awards i kategorin "The President's Education Awards Program".
Han babblade på och plötlsigt hörde jag bara: "For  Outstanding Academic Achievement ......XX."

Hjärtat stannade en smula. Jag tittade på sonen. Han tittade inte på mig. Han tog ett djupt andetag. Reste sig och gick iväg mot ambassadören.Upp på scenen. Tog honom i hand. Fick diplomet. Applåder. Gick och satte sig igen. Med ett papper i handen med världens mäktigaste mans underskrift på,  The President of  USA.

Vi pratade med lärarna efteråt. De berättade att det fanns bara ett namn till det Diplomet. Vår kille. Inte klokt nånstans.

Med det här inlägget vill jag egentligen bara tala om att det går. Så himla bra det kan bli med vuxna som vill förstå. Som vill hjälpa till.
Med människor runt omkring som ser, som lyssnar, som vill förstå så är ingenting omöjligt.  Det går.

Det är otroligt tufft och otroligt kämpigt. Mycket blod, svett och massor av tårar. Trots oändliga psykbryt. Flertalet härdsmältor. Trots all ilska och massor av rädslor. Ångesten som har hållit honom i ett järngrepp. Men även med en strimma hopp då och då, så finns det ändå en chans.

Ta den chansen!
Ge aldrig upp!

Grattis till vår älskade kämpe. Idag är han Kung över livet!