När mamma inte tänker sig för

I det rådande flyttkaoset så försöker vi att även rensa så mycket vi bara orkar.
Just det har vissa av oss lite lättare för. Andra har det betydligt svårare.

I storebrors rum skulle vi städa ur hans vitrinskåp.
Jag hjälpte till. Precis som vanligt när det kommer till honom. Inga konstigheter.
Han lämnade mig en stund för att gå och göra nåt annat. Kanske att andas eller nåt. Jag fortsatte att rensa.

När skåpet var tomt och flytttbart gick jag därifrån.

Efter ett tag kom gallskriket från 15 åringen:
"Mamma, var har du gjort med mitt lilla ekollon som låg i skåpet???"

Jag hade sett det ligga där. Men jag hade inte tänkt på att det lilla ekollonet självklart låg där av nån anledning. I mina ögon endast gammalt skräp.

Killen gav sig inte.
Så det var bara för lilla mamma att vända upp och ner på hela den STORA svarta sopsäcken. Och leta bland allt annat skräp. Med sonen som ivrig påhejare. "Jobba på, mamma!"

När jag hade jobbat mig ner till den absoluta botten så hittade jag det lilla ekollonet. Då sa sonen:
"Då är det bara den lilla hatten kvar att hitta!"

Det fanns visst en del till, till det där jäkla ekollonet. Efter en stund hittade jag även det.

Allt detta merjobb  för att jag inte just där och då var med i tanken. Slängde ett litet skitekollon.
Som hade fått av morfar en gång för tusen år sedan.

Hur kunde jag vara så dum?