Måste man älska sina föräldrar?

En fråga som min 15 åring ställde till mig igårkväll vid läggdags.

Sekunden efter den frågan kom nästa fråga. Utan att jag hade hunnit svara på första.
"Kan man sluta älska sina föräldrar?"

Sen var det kört kan man säga.
Han bröt ihop fullständigt och vi har haft det tuffaste dygnet här hemma på väldigt länge. Kanske det absolut jobbigaste faktiskt.

Med skakande kropp, kallsvetten drypandes, tårarna rinnande så berättade han att han är livrädd för att sluta älska sin pappa.
Av skäl och anledingar som han inte kunde precisera just då. Bara att den tanken hade slagit honom. Han är alltså på fullt allvar livrädd för att det kan hända.
Tanken skrämmer honom så till den milda grad att han är rädd för sig själv och tror att han är på väg att bli sinnessjuk.
"För så här kan man inte tänka, mamma! Mina tankar är sjuka! Jag är sjuk!"

Vad säger man som mamma då?
Hur gör man?
Jag vet inte.

Framförallt kände jag att vi behövde blanda in en till person i detta samtal. Hur gör man det? Hur förklarar man en sån här sak för pappan? At hans son är rädd att inte älska honom.

Han ville gå upp och väcka pappa som låg och sov sen länge.
Han behövde få ur sig det ur systemet. Jag förstod att det inte var läge att vänta till morgonen. Akutsituation.
På darrande ben gick han upp för trappan. Med mig före. Hela hans väsen skakade. Jag fick påminna honom att andas.

Jag väckte försiktigt pappa. "Vi behöver prata."




Pappa lyssnade men förstår inte. Pappa säger att sonen måste tänka på ett annat sätt. Som vanligt är det pojken som måste tänka om. För bara man vill så kan man ändra sina tankar.
Jag känner att detta handlar inte om tankar. Det här handlar om känslor. Känslor kan man inte tänka bort. Eller kan man det?
Efter ett par timmar somnade iallafall far och son i dubbelsängen. Jag gick ner till pojkrummet. De fick tid ensamma.

Imorse gick jag upp. Vaknade först av alla. Sovit uruselt.
Maken kom upp när han kände kaffedoften.
"Pojken är livrädd för att du håller på att tappa honom", sa jag.
"Vadå, handlar det här om mig? Handlar det inte om honom?"

Sedan skulle han ut och fixa med flyttlådorna i garaget. Ville ha med sig sonen. Som om det regnar.

Han förstår inte.

Idag åkte pappan tillbaka för att jobba sista veckan innan sin semester. Kommer hem till oss på fredag.
Sonen följde med till flygplatsen. De kramades. Länge. Tårarna rann på sonen.

Jag kramade pappa och sa:
"Det här handlar inte om att han tappar dig. Det handlar om att du är på väg att tappa honom. Det är hans känslor för dig."

Vi vinkade och satte oss i bilen.
Hur kunde pappa välja att åka? Skulle jag ha krävt att han stannade hemma?

I bilen så grät sonen.
Panikslagen över sina egna känslor. Över sin egen reaktion. Över hela alltet.

Resten av dagens alla minuter har han antingen gråtit eller sovit. Han är helt slut. Jag har inte kunnat gå från hans sida. Vilket jag inte har gjort. Jag har suttit på soffan och pratat och lyssnat när han har behövt. Vi kunnat prata om lite mer hur han har kommit på denna tanke. Eller varför han eventuellt redan känner så här. Nånstans har det såklart kommit ifrån. Jag har suttit på sängkanten när han har sovit. Han har för övrigt inte sovit middag sen han var 18 månader.

Lillebror valde att inte följa med till flygplatsen. När vi kom hem cyklade han iväg till en kompis. När han väl är hemma är han på hugget och anser att jag är överkänslig mot allt han gör och allt han säger.
Han anser att jag sprider dålig stämning för att jag blir så lätt arg över allting.

Han kanske frågar sig själv samma fråga som storebror?
Måste man älska sina föräldrar.....

Nej, nu drar vi ett svart sträck över den här dagen och tar nya tag till imorgon.
I morgon är en annan dag!
Även om jag fattar att vi har en lååång väg att gå.

All kärlek.