Är så jävla skittrött.
De sista veckorna, eller månaderna, har varit otroligt tuffa. Egentligen sen i somras och sonen var yr i huvudet och hade ont i bröstet. Det blev ju akut besök på sjukhuset angående hans känsla i bröstkorgen, yrsel, huvudvärk och hans oro angående det nångång där i juli.
Sedan när skolan hade börjat så visade blodprov att han hade borrelia.
Hans yrsel avtog så sakteliga med en 20 dagars antibiotika kur men huvudvärken blev lite mer långvarig.
Den tog längre tid att bli av med.
Faktiskt inte helt borta än. Men det har kanske att göra med att han är trött i ögonen efterspom vi även har fått reda på nu i höst att hasn linser i ögonen är för stora vilket gör att musklerna kring linserna måste jobba extra hårt för att hålla dessa på plats.
Under oktober och november har han varit så ledsen. Så gråtmild och så olycklig. Över allt. Över det mesta som har kommit i hans väg liksom. Han har varit arg och han varit så trött.
I början på oktober började han med conserta och efter tre veckor hade han nått full dos.
Vi undrade, och undrar egentligen fortfarande, om den hjälper.
Eftersom han blev så himla ledsen och olycklig.
Det blev samtal med läkare och ett antal blodtryckskoller. Tiill slut sa hans läkare att det inte är ovanligt att consertan kan ge dessa biverkningar. Han menade att när sonens hjärna lugnar sig, kan landa och på nåt sätt soretera intrycken han får, så kommer insikten om hans egen situation. Alltså att sonen själv kan se hur hans egen livssituation egentligen är. Man kan nästan säga att ett eget sorgearbete kan ta sin början.
Ett annant ord är reflektion.
Vi som föräldrar kan ju bara lyssna och välja om det låter vettigt eller inte. Vi valde det förstnämnda. Vi valde att fortsätta med consertan en stund till.
Och banne mig om vi inte valde rätt? De sista två veckorna har det liksom lugnat ner sig en smula. Förutom två större härdsmältor har det varit ganska så trivsamt umgänge med sonen. Allt är ju relativt, men alla som lever med ADD/ADHD/Asperger vet vad jag menar. Hans ångest och oro över saker och ting kommer vi alltid få leva med. I större eller mindre doser. Varje dag.
Två dagar har det hänt att vi har glömt att ge sonen medicinen på morgonen den sista veckan. Förra fredagen och i förrgår.
Två gånger den här veckan har han brutit ihop och varit både arg och ledsen och haft sina ångest attacker både på dagarna och kvällarna. Mest arg om jag ska vara ärlig. Skolpapper har flygit över rummet och han har skrikit och hållt på.
När jag tänker efter så är det just dessa dagar som det har hänt.
Han säger själv att han inte märker nån skillnad. Men kanske att vi andra faktiskt gör det nu.
Och det skulle vara så enormt skönt om detta gör honom bra. Jag unnar honom det så himla mycket.
Jag vill så gärna att killen nångång ska kunna känna lugnet. Få känna den sköna känslan att livet trots allt är ganska ok.
Jag är förtillfället iallafall så jäkla trött.
Hela mitt väsen känner nog att en ledighet är i faggorna och jag lovar, hela jag är i behov en sådan.
Nu är det fredagkväll och det har varit en toppeneftermiddag här hemma.
Sönerna har varit sams. Tom när de spelade PS3 ihop. Och det är fan inte illa.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar