Så blev det

I onsdags satte vi oss i bilen för att åka till min bror och hans familj.

Alla var vi så förvantanafulla och vi riktigt gladde oss åt 

Att få träffa hans familj igen.

Första kvällen gick galant. Natten likaså.

Morgonen efter kom det. Ångesten kröp i hela hans kropp.

Han kände obehag i bröstet och jag kunde se i hans ögon hur dåligt han mådde.

Men han kämpade på. Som en krigare på fält tog han sig igenom alla hinder. Minut för minut. 

Sen gick det inte längre.

Jag fick ta ett beslut. 

Hade det här hänt för ett par år sedan hade jag tvingat honom

Att stå ut. För då hade jag ansett  att han minsann behövde lära sig 

Att "ha tråkigt ibland". För livet är inte alltid så roligt. Som om han inte redan visste det.

Igår tog jag ett annat beslut.

Jag valde att åka hem. Jag valde att avbryta hela vistelsen hos min bror.

Med tårar i ögon och med sorg  i hela hjärtat talade jag om det för brorsan och hans fru.

De blev otroligt ledsna de med. Mamma som var med blev oxå ledsen.

Men de respekterade mitt beslut och för det älskar jag dem ännu mera.

Åren  som har gått har lärt mig att det är en otrolig skillnad på att "ha tråkigt" och "att må

Dåligt". För en som är oinvigd kan det te sig väldigt lika. Men för en
Som ser, så är det nuförtiden väldigt tydligt.

Att behöva avbryta umgänget med min älskade lillebror, hans fru samt deras dotter och lillpojk gjorde så ont. Gör fortfarande ont. All planering gick åt skogen. Våran lilljul som vi skulle ha
Ikväll fick vi snabbt som attan ta igårkväll istället.

Mitt hjärta är ledset.
 Jag mår skit för att sonen mår så dåligt. Jag
MÅr skit över att han inte klarade ut de här. Han gjorde ett tappert, strongt försök.
Men tyvärr räckte det inte ända fram.
Jag mår skit över att brorsan tar illa vid sig och tror att det handlar om dem.
Fast jag har förklarat för dem så vet jag att han känner så.
Jag mår skit över att jag inte kan umgås med min bror som en vanlig familj.
Jag mår skit över att våran lillebror bara är tvungen att gilla läget och hänga på.

Men jag  är ändå stolt över mig själv som äntligen stod upp för min son när han 

Behövde mig som mest.

Annars ligger vi nu och väntar på att överleva den här domedagen.
Vi är tvungna att hålla oss vakna, jag och sonen, till kl är 00.00 för att med säkerhet veta att
Vi har överlevt.  "Det fattar du väl mamma, att alla vill veta?"

Tänk att som 15 åring verkligen behöva känna såhär.