Vems är problemet?

Nu ringde just en mamma till en skolkompis till killarna. Skolan är så liten med i snitt 8-10 elever i varje klass. Några har fler andra har färre.
Det gör att det liksom blir lite familjärt runt det hela. Alla känner alla och lärare känner alla elever.
Positivt i många lägen då små grupper är toppen för en kille som våran. Man kan säga att han inte har en chans att gömma sig i mängden i klassrummet. På samma sätt som han kunde i den svenska skolan med 30 elever i hans dåvarande klass.

Nackdelen är att det inte finns så många kompisar att välja bland. Och finns det ingen man klickar med så är chansen stor att man blir ensam. Lillebror kan umgås med folk i olika åldrar, för hans del så spelar det ingen roll vilken klass kompisen går i. Men se, det funkar inte för storebror. Han har hängt upp sig på sin klass. Och i den finns det endast en kille han kan vara med. Ska tilläggas att det inte är självvalt. Han är med honom för att inte vara ensam. Han vägrar stenhårt att ens försöka lära känna de som finns att tillgå i de äldsta klasserna. Likaså med de yngre.

Nu tillbaka till samtalet.

Det handlade alltså om att samåka. Den familjen bor i samma område som vi och vi skulle gladeligen kunnat ha samåkt till och från skolan varje dag. För det säger ju sig själv att det är otroligt onödigt att två bilar går exakt samma väg. Flera dagar i veckan.
Men det är just sånt här som inte funkar för oss. Lillebror kan åka med vem som helst. Han kan få reda på i sista minuten vem som ska hämta eller vem han ska åka med.  Storebror måste veta. Eller inte ens det. Han åker inte med nån annan än oss. På sin höjd att den här mammans son kan åka med oss. Nån gång ibland. Det tog säkert sex månader innan vi kunde säga "ja" till det.

Nu sa jag att det var ok. För lillebror har åkt så många gånger med henne. Senast igårkväll.
Nån gång måste vi ju betala tillbaka.
Samtidigt vet jag att sonen kommer att sucka och stöna och inte vilja detta. Men han får stå ut.

Fatta att sånt här kan isolera familjer. Ordentligt. Och folk runtomkring har inte den blekaste om varför. '
De bara har åsikter om en familj som beter sig annorlunda. De tycker så mycket om saker som de inte har nån aning om. Men det finns alltid en orsak till varför människor gör sina val. De som dömer andra har valt att göra det. Det är upp till dem. Det är deras problem. Jag försöker intala mig själv att det inte är  mitt problem. Men det finns säkert skäl till varför de dömer också.

Jag tror att det är ur okunskapens källa som de flesta fördomar föds.