Den röda mössan.

När vår kille var mindre stickade hans farmor en mössa åt honom. En röd, fin mössa som han aldrig släppte ur sin syn.
Den användes otroligt flitigt och han hade den på sitt söta huvud nästan dygnet runt.

Hemma brydde vi oss inte om när han hade den inomhus. För oss var det helt ok.
Till saken hör att under den här tiden så blev att ha mössa på sig mer och mer på modet. De flesta barn och ungdomar  började använde mössa. Även inomhus.

Det blev lite okey att ha mössan på sig överallt.
Överallt förutom i skolan. Där blev det tvärstopp. Av gamla stofiler till lärare som sa nej till mössa inom hus "för man har inte ytterkläder på sig när man är inne". Lärare som inte hade förmågan att följa med i tiden.
Där var sonen tvungen att ta av sig sitt favvoplagg. För det var ju liksom det mössan hade blivit. För honom ett lika vanligt plagg precis som hans byxor. Eller tröjor.
Som hans lärare nu ville att han skulle ta av sig. För honom var det inte längre ett ytterplagg.

Han kom hem från skolan och var så ledsen. Det tog en stund för oss föräldrar innan vi förstod att det var mössan som var inblandad den här gången.
Han var rent olycklig över att han inte kunde ha sin älskade mössa på sig.

"Ingen förstår att mössan hjälper mig att hålla mina tankar på plats. Den hjälper mig att hålla ordning på mina tankar!"

Så himla klok unge.  Nio år gammal.

När vi förstod vad mössan hade för värde för sonen så kallade vi till ett möte med lärare i skolan. För sonen hade enligt egen utsago påtalat detta för både fritids och skola. Men de hade bara skrattat åt honom.

När vi pratade med läraren så sa hon själv att sonen "har visst sagt nåt om det, men så löjligt. Man har inte mössa på sig inomhus!"

Hon kunde inte förstå. Ville inte förstå. Hon hade inte nån som helst känsla för att han lättare kunde hålla sina tankar på plats med hjälp av sin röda mössa.

Så han fick inte ha den inomhus. I lågstadiet. Sex år sedan. Men så färskt i mitt minne.
Sonen har mössan kvar. Inte på sig dock.