Nu väntar vi bara på ett preliminärt svar om han blir intagen eller ej. Hans kompisar hemma i Sverige har just fått reda på var de hamnar preliminärt till hösten. Det var när vi hade fått reda på om de hade fått sina förstahandsval som vi skickade in sonens. Taktik på hög nivå.
Ända sedan vi tog beslutet att flytta hem har sonens hemlängtan nästan exploderat.
Han tycker att tiden går alldeleles för långsamt och kan inte alls känna den sköna känslan av att det endast är en 1,5 månad kvar och att han är färdig med över 20 månader.
Den här veckan har börjat otroligt trist och jobbigt. PÅ mornarna åker han till skolan. Inga som helst problem. Men sedan. Efter. Han är heeeelt slut. Han brinner sakta upp inifrån och hans hemlängtan äter upp honom. Han kan inte släppa tanken. Han vill hem nu.
Eftermiddagarna har vi tillbringat tillsammans han och jag med att jag bara lyssnar och han gråter olyckligt ut sin frustration. Han låser sig fullständigt och det är omöjligt att komma in nära honom. Vad jag än säger så har han nåt att säga emot. Vad jag än har för förslag är det helt tokigt. Han ser ALLT i nattsvart och har sådana enormt skyhöga förväntningar på att allt kommer att bli så himla bra när vi kommer tillbaka till Sverige.
Här ser vi ett klart mönster. Så här har det alltid varit. "Bara jag får byta klass så kommer allt bli bra. Bara jag får byta skola kommer allt bli bra", är nåt vi har hört sedan han gick i lågstadiet. Han har haft väldigt svårt att känna lugnet där han just för tillfället har vistats. Utan har alltid känt att lösningen är att ha varit att byta skola eller klass. Han har inte förstått att hans problem för alltid kommer att följa med honom. Nu har han iofs lärt sig fler verktyg att handskas med sig själv, och han vet mera vad han mår bättre av. Men han ser inte det här mönstret, så som vi ser det. Han säger bara "men nu vet jag vad jag behöver". Hoppas han har rätt.
Jag ser plötsligt framför mig hur jag, när sonen var liten, hur jag fick dra fram honom när han satt under sitt skrivbord och vägrade åka till skolan. Det hände lite då och då. En liten ynklig varelse som satt längst in under skrivbordet. Som jag tvingade till skolan. Med lillebror tittandes på. Rätt eller fel? Ingen aning. Det är känslor som jag får jobba med hela mitt liv. Gör jag rätt? Elelr gör jag fel? Jag ser plötsligt framför mig alla miljoner kvällar som jag har suttit på hans sängkant och tagit emot hans ångest angående samma sak. Vilket liv. Egentligen.
Nu är vi iallafall på väg till Sverige.
Sakta men säkert har vi börjat resan hemåt. Vi har tagit reda på när det är dags att avsluta abonemang som vi har här. Vi har talat om för killarnas skola att deras sista skoldag är den 13 juni. Vi har meddelat killarnas fotbollstränare att vi ska flytta.
Vi är på väg.
Hoppas det blir bra för er i Sverige.... Han skulle behöva hitta verktyg att acceptera sig själv för den underbara person han är.
SvaraRaderaHej Vonnsan,
SvaraRaderaPrecis. Hur kan man hjälpa honom med just den biten? Vi försöker att tala om för honom hur viktig han är, hur underbar han är.
Men det liksom bara glider av honom. Han kan inte ta åt sig av det. Han återkommer hela tiden till hur jobbigt allt är.
Kram.
Jag känner tyvärr igen mig själv alldeles för väl i det där med att aldrig vara nöjd där jag är, att alltid tro att det andra är bättre. Det är en tung bit att bära och kräver mycket träning att lära sig vara i nuet och acceptera det man har för vad det är.
SvaraRaderaHur är det med att bekräfta allt det han faktiskt gör och åstadkommer, där han är. Att uppmärksamma alla små delar som han gör och växer i, som kanske är svårt för honom själv att se. Funkar det?
Tänker lite att kanske blir det som ett tungt ok att få höra att han är viktig och underbar. Om man inte själv förstår det så är det näst intill omöjligt att förstå att någon annan kan tycka det. (talar av egen erfarenhet här...) Tänker att det kanske måste göras mer konkret för honom genom att få höra VAD det är han gör som gör att han är underbar och VAD hos honom som är extra viktigt och underbart. En bok där han själv skriver en, två eller max tre bra saker varje dag i?
Du har kanske provat mkt av detta innan, men om inte kan det vara något att tänka på. Välkomna hem till Sverige igen!
Tack för dina tankar, Prinsessans mamma.
SvaraRaderaSedan sonen fick sin diagnos och jag lärde mig att inte "se" det dåliga beteendet utan bara ge positiv förstärkning för det minsta lilla bra han åstadkom så har det blivit en aningens lättare för honom. (Och inte bara för saker han presterade utan även för hans sätt att vara.)
En sån där bok med tre bra saker hade vi när det var som värst i tio års åldern för honom. Då hade vi/han tom riktigt svårt att hitta tre bra saker att skriva ner. kanske dags att ta upp det igen?
Jag har däremot inte tänkt på att det kan vara ett ok för honom att få höra hur viktig han är. Ska ha det i åtanke när jag pratar med honom.
Ps. Idag är det en rikigt bra eftermiddag. Konstigt hur det svänger. :)
tack återigen.