Den vita handduken.

I fredags hände nåt.
Min kropp fullständigt la av. Hela systemet kastade in handduken och jag hade inte en möjlighet att påverka situationen.

Fredagen började så mysigt med en promenad i parken i stan. Jag och en kompis tog två varv och så köpte vi med oss en kopp kaffe till det andra varvet. Allt frid och fröjd.

Sedan tog vi hennes bil till stans bästa köttaffär. För hennes familj hade planerat att grilla på kvällen. Allt frid och fröjd.

När vi var klara där åkte vi hem till en annan kompis som bjöd på en kaffe. Allt frid och fröjd.

Sedan var det dags att åka och äta lunch på ett ställe vi har varit på förut. Inte frid och fröjd.

På vägen dit hände det.
Kroppen började skaka. Jag satt i framsätet och kände hur kroppen började skaka. Kallsvetten trängde fram ur porerna samtidigt som min kompis parkerade bilen utanför restaurangen. Vi gick in alla tre. Hittade ett bord. Beställde maten.
Jag mådde skit. Gick in på toan för att andas lite. Kroppen tömde alla depåer.
Jag var tvungen att berätta för mina vänner vad som höll på att hända. Fick en alvedon.

Maten kom in. Kunde verkligen inte röra den. Helt omöjligt. Så hungrig. Men icke.
Jag sa till  mina vänner att jag var tvungen att gå och lägga mig i bilen. Vilket jag gjorde. Betalde min mat och gick ut.
Jag såg mina vänner hur de tittade efter mig genom fönstret. Och precis då ringde telefonen. Maken.
Då var det inte långt till tårarna.
Jag satt där i framsätet ,med ryggstödet nerfällt. Ett system som skakade. En hjärna som totalt hade kopplat ur. En kropp som inte orkade lyfta ett finger. Tårar som brände innanför ögonen.

Till råga på allt skulle vi hämta gäster på flygplatsen under eftermiddagen. Maken var vid det här tillfället ute för att hitta en extra barnstol till en av barnen som skulle komma. Stressad han med.

MIna vänner kom ut. Hade säkert slängt i sig sina luncher.
Jag blev skjutsad till min bil som stod parkerad utanför killarnas skola. Men jag var helt oförmögen att kunna köra hem. Än mindre till flygplatsen. MIn vän erbjöd sig att köra hem mig och mina söner. Så in i  skolan. Genom korridoren. Som jag fick koncentreara mig för att kunna gå rakt. För att inte svimma om jag tittade åt sidorna. Illamåendet . Kallsvettnigen. Känslan av att sidorna kom närmare och närmare. Tunnelseende. Hämtade sönerna som satt och åt lunch. Berättade om läget.
Vilket medförde att storebror blev otroligt orolig. Lillebror lite coolare.

Då ringde jag maken och berättade läget. Han kom med sin bil. MIn vän behövde inte köra hem oss. Maken tog hem sin familj.
Sedan låg jag i sängen. Och jag låg där i flera timmar. Helt utslagen. Jag kunde känna att det det kliade på näsan. Ville klia. Men orkade inte lyfta upp armen till ansiktet.

Maken hämtade gäster på flygplatsen. De fick följa  med och kolla på när yngste sonen skulle spela match under eftermiddagen. Vare sig de ville eller inte. För maken ville se matchen och jag kunde omöjligtvis ta hand om dem.
Under tiden som de kollade på fotboll låg jag här hemma och undrade vad som hände?

Storebror tog med sig sin social studies läxa och låg och läste den för mig i dubbelsängen. Som under andra omständigheter hade varit en så mysig stund. Nu låg jag där och lyssnade.  Men hörde inget. Kunde inte så mycket mera än så. Orkade inte tänka. Storebror tog hand om mig. Han hämtade vatten. Han pratade med mig. Han undrade hur jag mådde. Ville inte lämna mig ensam till en början.

Efter ett par timmar började han känna ett mera lugn inför situationen. Han vågade ge sig ut på tomten för att träna sitt planerade träningspass. Jag låg och tittade på honom genom våra enorma panorama fönster i sovrummet. Han är så fin. Han är världens bästa.

Att utsätta familjen för detta har inte varit så roligt. Att må såhär har inte heller varit särskilt roligt.

Vid sextiden på kvällen dök maken, yngre son samt gäster upp här hemma. Jag kunde vid den tidpunkten iallafall ta  mig ur sängen.

Helgen har passerat. Det har funkat bra.

Igår började sonen prata om sin ångest. Igen. Han satt bredvid mig och började prata. Han berättade att han hade matte han behövde göra. Science att plugga men visste inte vad. Han orkade inte. Han kände sig stressad. "Here we go agian" hann jag tänka. Vi pratade en bra stund innan jag sa till honom att vi skulle gå ner så pappa fick vara med på detta samtal. Men det ville han inte.
Jag övertalade honom och sa att det är jätteviktigt att pappa måste vara med. Till slut följde han med.
Vi gick ner. Väckte pappan som hade somnat i soffan. Började prata.
Jag hade fått tillåtlese att föra sonens talan, vilket maken aldrig gillar riktigt. Han vill höra direkt från sonen. Men vi gjorde så iallafall.
Det blev ett bra samtal.
När jag sammanställde allt sonen kände så kom det ett "Tack mamma!!!"
Han känner att han har på pappret jättebra betyg. Han är jätteduktig, men till vilket pris? Alla ser bara hans prestationer på pappret, men ingen ser hur illa han mår på insidan. Vilket pris måste hans hälsa betala för att klara målen för ansökan till gymnasiet?

Jag förstår honom. Sedan har jag inte alltid alla svar. Men jag förstår honom. Han känner det.
Jag hoppas att pappan förstår honom lite mera nu. Men jag vet inte.

Idag är det måndag och jag sitter i soffan för tillfället. Maken har kört barnen till skolan.
Jag känner mig svag. Jag känner mig skör. Jag känner mig trött. Jag känner mig orolig och är rädd för att mitt system ska krascha en gång till.


Livets hårda skola.