Våran Lillebror

Redan när storebror satte sig i bilen vid pick-up efter skolan så kändes det. Direkt. Känslan av lugn och ro. Andningen var i bröstet där den hör hemma. Med lugna och fina andetag. Inte vid axlarna och så där korta, snabba andetag, som det är så ofta.

Även hemma fortsatte den goda stämningen. Trots prov i både franska och matte i morgon behöll han lugnet. En bra eftermiddag. Bara jag satt med i soffan när han gjorde sina läxor. Den  vuxen-kontakten är otroligt viktig vid läxläsning. Nån att bolla tankar med. Nån som kan tala om att han gör rätt. Nån som bara finns där.

Vid fem tiden åkte jag för att hämta lillebror vid sin fotbollsträning. Redan när han satte sig i bilen kändes det att han hade nåt att berätta. Direkt. Det syntes på blicken. På tonen i rösten. På kroppshållningen.

Efter en stund kom det. Han kan verkligen inte ha nåt hemligt särskilt länge innan han får "en dålig magkänsla" som han själv kallar det.
I morse i skolan hade han blivit inkallad till den lärar e som tar hand om konflikter och mobbing i skolan. Det var han och tre killar till.

Till saken hör att det började redan igårkväll. På sängkanten. Det är där mycket kommer fram. Då berättade han för mig att det finns en kille i sexan som blir utsatt för mobbing av en annan kille i åttan. Vår kille hade talat med denna kille och påtalat vikten av att han måste berätta detta för en vuxen. Lärare eller hans föräldrar. Vilket den utsatte inte hade vågat göra innan. Förrän igår.
Den utsatte hade äntligen berättat för sin mamma tack vare att vår lillebror hade stöttat honom att göra det.
Så vår kille somnade igårkväll i känslan av att ha gjort något bra.

Imorse blev han som sagt inkallad till denna lärare. "You are here as a wittness" hade läraren sagt.
I samma rum stod den utsatte, mobbaren själv och hans kumpan. Kumpanen har inte sagt eller gjort nåt själv egentligen. Men inte sagt ifrån heller. Därför var han inkallad.

Lillebror fick helt enkelt inför ögonen på dessa killar tala om vad han hade sett och vad han hade hört.
Men blicken spänd i mobbaren hade han berättat.
Utan ett ord från mobbaren.
Sedan fick den killen städa skolgården.

Inte konstigt att vår lillebror har varit lite tagen idag.

Jag är så oerhört stolt över min yngste son. Han har visat alla att han har ett gott hjärta. Han har visat att han inte godtar när andra blir illa behandlade. Han tittar inte bara på utan agerar. Han står på den behövandes sida när det blåser.

Det är starkt gjort. Både att hjälpa och stötta den utsatte. Samt att stå öga mot öga med den som utfört handlingarna.

Jag frågade hur mobbaren hade betett sig under resten av dagen. Med moderlig rädsla över eventuella repressalier från denna kille.

"Han har mest tittat på mig med nästan lite rädda ögon, mamma."

Så när storebror har haft en väldigt bra eftermiddag har vi behövt stötta och krama om lillebror lite extra idag. Nästan som om han passade på när storebror var lugn. Som om det var meningen just idag.

Kärlek.