Från ord till handling.

På killarnas skola finns en idrottslärare som är toppen.
Hon har varit en klippa sedan vi kom hit i augusti 2011. Vi har från början varit väldigt öppna och tydliga till alla lärare i skolan om vad vår son har för styrkor och svagheter. Vad han behöver extra hjälp och stöd i och vad han klarar av galant alldeles själv.

De flesta lärare har lyssnat på oss och de har lärt känna vår kille. KOmmunikationen mellan hem och skola har funkat klockrent. Vi har kunnat prata med allihopa. Sedan är ju steget långt mellan ord och handling. En del av lärarna har lyssnat på oss, och sedan har det inte hänt nåt. Medan vissa lärare har lyssnat, förstått och sedan även tagit det till handling.

Hos de lärare som sonen känner trygghet i har det funkat bäst. En vuxen måste liksom förtjäna sitt förtroende inför sonen innan den får den fulla tilliten. När den kontakten väl har etablerats, då kommer de goda resultaten som ett brev på posten. Och då menar jag inte resultaten på proven eller så. Utan jag menar de positiva resultaten i form av en lite gladare kille, en kille med mindre ångest, en kille som somnar lugnare på kvällarna, en kille som kliver ur bilen på morgnarna och går in i skolan utan att behöva andas tio minuter först.
Men så fort sonen känner att läraren inte förstår honom blir det knas. Läxor som ges utan att han vet vad han ska göra. Inlämningar som han inte vet när det ska vara inlämnade. Information som ges för många på en gång. Intryck som stör. Då kommer de välkända härdsmältorna direkt.

Många lärare har ställt upp till hundra procent om sonen har kommit hem från skolan och inte har förstått läxan tex. Det händer skapligt ofta att han har missat vilken läxa det är och han säger inte till i skolan på en gång, utan väntar tills han kommer hem. Med stans ångest på det. Då har han kunnat maila läraren i fråga och tala om läget. ( I början var det vi som mailade, men allt eftersom tiden har gått så gör han det numera själv ) Efter max en kvart har han fått ett svar. Vilken tid på dygnet som helst. Vardag som helg. Måndagkväll som sent en fredagkväll.
En otrolig support som Sverige inte kommer i närheten av, enligt vår erfarenhet. Tack vare små klasser så har de tid att hjälpa på ett helt annat sätt. Och lärarna här VILL  hjälpa till, trots att deras egentliga arbetstid är slut för länge sedan. Tror inte det finns en enda svensk lärare eller rektor som svarar på mail sent en kväll. Eller ger ut sitt privata telefonnummer och svarar en söndag.

En av de lärare som har funnits bredvid sonen under hela tiden är idrottsläraren. Hon har gjort sitt bästa med att få idrottstimmarna att funka för sonen. Tyvärr är det just på dessa lektioner det är mest liv och rörelse. Bollar som studsar hit och dit och överallt. Ungar som höjer rösten. Folk överallt. Det ekar i idrottshallen. Han har mått skit under dessa timmar.
Han har slitit som ett djur iallafall. Efter några samtal under terminens gång så har han fått tillåtelse att vara med på lektionen så länge han känner att han fixar. Men den iden var inget bra då sonen inte kan gå ifrån mitt under en lektion, för det känns konstigt.

Vi hade ytterligare ett samtal med läraren förra veckan. Då berättade hon för killen att han har bevisat för henne allt hon behöver veta. Han har säkrat det högsta betyget i idrott och har inget mer att bevisa, som den idrottstokige kille han är. Han behöver inte längre medverka på onsdagseftermiddagarna utan kan köra egen träning, för hon vet att han inte är typen som ställer sig "bakom hörnet och röker istället". Hon litar på honom och en av alla klumpar i hans mage lättade en aning. Han har ju självklart varit rädd att förlora sitt fina betyg.

Från igår och fram till i morgon, lördag, har skolan bjudit in andra Internationella skolor från fem närliggande länder för en vänskaplig tävling. Med bla fri idrott, basket, volleyboll, badminton på schemat.
Sonen avskyr sånt. När det inte ser ut som vanligt. Högljutt, mycket folk, framför allt mycket nya människor, gå ifrån det vanliga schemat, inga fasta rutiner mm. Det blir kaos i hans hjärna.

Idrottsläraren friade honom från att tävla, men han har har funnits med i hallen för att kunna vara lite behjälplig. Kunna gå ifrån när han önskat. Igår fick han hjälpa till att mäta kulstötningen tex.

När det finns vuxna som visar förståelse, som kan lyssna och sedan ta det till handling är ett fantastiskt verktyg för barn och ungdomar som behöver extra av allt. När det finns vuxna som förstår att det inte handlar om lathet eller slöhet. Som ser hur barnet gör sitt bästa i alla situatioenr. Som ser och förstår  att barnet aldrig vill misslyckas med flit. Såna vuxna är en självklarhet för att mitt barns vardag ska funka så bra som möjligt. Utan onödig stress, ångest och kramper i hjärnan. Efter sådana här dagar, utan fasta rutiner,  kommer han hem och är dödstrött iallafall. Fast han inte har behövt tävla. För han har fått kämpa så hårt med att bara hänga med i tempot och i det som inte är som vanligt.

Jag tackar Gud om han nu finns, för att denna underbara idrottslärare finns på denna skola samtidigt som våran kille. Jag är sååå tacksam.

För lillebror är det nåt helt annat. Han är med i nästan alla tävlingar under dessa tre tävlingsdagar och tycker att såna här dagar är bland det roligaste som finns.
Han kom trea i kulstötningen och i morgon spelar hans volleyboll-lag finalspel. Han trivs som fisken i vattnet.

Nu är det iallafall fredag och jag önskar er alla underbara människor en härlig helg!