Förälder

Att bli förälder till ett barn är en ynnest att få uppleva. En fantastisk gåva och föräldern har efter att barnet är fött en otroligt tuff uppgift framför sig.
Vare sig barnet är född med ett funktionsnedsättning eller inte.

Ett barn som är i behov av extra allt kräver dock ännu mer av sina föräldrar.
Ännu mer av tid, ännu mer av lugnet, ännu mer av tydlighet, ännu mer av förberedelse, ännu mer av förklaringar, ännu mer av förståelse, ännu mer av läkarbesök, ännu mer av telefonsamtal till skola eller myndigheter, ännu mer av möten med lärare och rektor, ännu mer av akuta uttyckningar vid behov. Listan kan göras hur lång som helst.  Extra allt är egentligen en klockren beskrivning.

Till det kommer att vi som föräldrar är tvungna att ta beslut. Snabba beslut. Många beslut. Över barnets huvud. Vi som föräldrar måste hela tiden ligga steget före. Vi måste veta som är bäst för vårat barn. Och hur i hela friden vet man det?  Vad ska göras nu? Vad kan förberedas? Vilken medicin är bäst? Ska vi överhuvudtaget ge medicin? Ska vi strunta i medicin? Varför? Att stoppa i sitt barn medicin är ett stort beslut. Vem vet vad det gör i barnets kropp egentligen. HUr länge ska man hålla på med den? Hela livet?

 En fråga som jag ställer mig själv ganska ofta och som kan hjälpa mig i vissa situationer är "För vems skull?". Är det för min skull? Eller är det för nån annans skull?

Nu har vi levt i den här världen i 15 år. Men eftersom han är vår förstfödda visste vi inget annat de första åren. Det var när lillebror kom och vi såg hur smidigt allt gick med honom som vi förstod att det var nåt annat med storebror. Vi trodde oxå från början att eftersom han är just våran förste så blev han ju våran sk försökskanin och att vi var nybörjare som föräldrar, och att det var vi som inte visste hur man gjorde. På det viset gav vi oss själva skulden för allt.

Som förälder till ett barn med ADD/ADHD/ Asperger får man höra av andra föräldrar att "sådär gör mina barn med", "mitt barn är oxå oroligt", "mitt barn har oxå sömnproblem". Det sägs säkert i all välmening. I ett försök att trösta eller tala om att de faktiskt också har det lite jobbigt.
Men ingen som inte lever i det här varje dag har nån aning om hur det är. Kan inte förstå. Omöjligt att förstå.
Jag har fått så många bra tips under årens lopp från andra föräldrar, "Gör så här", Det är för att du gör så där" bla. Men tro mig när jag säger, vi har försökt. Vi har försökt med allt.

Så vi teg. De första nio åren. Bara försökte överleva. Varje andetag handlade om att komma igenom dagen. För mig och barnen. Maken jobbade på annan ort. Till saken hör att jag och maken hade otroligt svårt att prata om det här. Jag ville inte "oroa" honom samtidigt som jag ville vara en så bra mamma som möjligt. Han orkade inte heller höra om hur jobbigt allt var på hemmaplan.
Var det nåt vi hade konflikter om så var det hanteringen av vår äldsta son. Han ansåg att vi "skulle klara det själva". Ironin i att han inte ens var hemma.
Det var när sonen bröt ihop vid nio års ålder som maken förstod allvaret. Sedan dess är han med på banan. på sitt sätt.

Jag förstår föräldrar som i en sån här situation går skilda vägar. Jag har full förståelse för att man som vuxna anklagar och skyller på varandra. Inte orkar. Men till vilken nytta? Och om man väljer det alternativet så har man iallafall barnet gemensamt. Det kan man aldrig komma ifrån. Beslut angående barnet måste tas likt förbannat.

Nu har inte vi hamnat i den situationen. Vi kämpar vidare. Vi behöver varandra. Vi kompletterar varandra. Vi älskar varandra.

Så länge jag kan se mig själv i ögonen på kvällen när jag ska gå och lägga mig och säga att jag har gjort mitt bästa är jag nöjd. Det kan ingen annan ta ifrån mig.