Morfar

Min pappa har varit här några dagar.
Medan sönerna har varit i skolan har jag kunnat rå om honom ordentligt. Vi har sprungit på olika museum och vi har tittat på så mycket grejer. Ätit mat ute och kunnat prata om allt och ingenting.

Tidigare här i höstas så valde jag att visa honom texten jag skrev här på bloggen om "One of those days". Han vet inte om bloggen men han vet att jag tycker om att skriva.

När han hade läst den texten så poppade det upp så mycket känslor hos honom så han bokade flygbiljetter åt sig och sin fru på direkten.

"Jag måste åka. Nu. Det är viktigt!"

Jag har ju kunnat få ha min pappa på dagarna och på så sätt har killarna kunnat få ha morfar på kvällarna.
Vilken lycka!

Morfar har verkligen tagit sig all den tiden med att vara med killarna. De har suttit med sina datorer som de har ett gemensamt intresse för. De har pratat. De har lärt varandra nya saker. De har skrattat.

En av dessa mornar var en otroligt tuff start på dagen för sonen. Han var ledsen av olika anledningar och när jag hade lämnat av honom i skolan åkte jag hemåt igen.
Och här hemma satt min pappa vid köksbordet. Med kaffet klart. Så mysigt det är att vara väntad på.

Jag satte mig bredvid och han frågade hur jag mådde och hur lämningen hade gått.
Han bryr sig. Han vill veta. Han är intresserad.

Nu  har de åkt hem. Jag blir alltid lite känslofull när det kommer till avsked och mina söner har full käännedom om detta.
Så när vi hade vinkat Hej då vid säkerhetskontrollen och satt oss i bilen igen sa min store, underbara kille:

"Om du känner att du måste gråta mamma, så kan jag krama om dig om du vill".

Det har varit fina och underbara dagar!