Vem?

Våran kille som idag är 15 år har haft en hel del saker för sig genom åren som har gått.
Och vi har sett, tittat och undrat varför.

Mat har alltid varit ett kapitel för sig själv. Av nån anledning kunde han inte äta "mörk mat". Han kunde inteheller äta mat som hade varit i ugnen, för det blir en yta uppepå som då blir mörkare. Han har bara ätit ljusa pannkakor, lättrostade smörgåsar, lättstekta korvbitar mm. Listan kan göras hur lång som helst. Nu för tiden är det helt annorlunda. Han är inte längre rädd för att smaka.

Kläder har också varit ett eget kapitel. Jeans har han inte använt förrän nu, vid femton årsålder.
Kläder med dragkedjor funkar överhuvudtaget inte. Jackor, tröjor eller byxor med dragkedjor. Helst har han velat gå i endast t-shirts utan nåt som helst mönster, samt mjukisbyxor.

Lika mycket som vi genom åren har försökt få honom att kunna förklara för oss varför det har varit så svårt med "mörk mat", eller vad det är som är så himla läskigt med dragkedjor/halsband. Lika mycket har han försökt få oss att kunna förklara hur man kan äta "mörk mat" eller ha på sig jackor osv.

Alltså, i vår sk normala värld har vi försökt att få honom att tänka som oss. För man "ska" äta mörkt bröd osv. Vi har haft svårt att förstå. Medan han i sin värld har och har haft, precis lika svårt att förstå vad vi håller på med. I hans värld är det vi som är knepiga.

Som när han var liten och det var ett gissel att handla kläder åt honom. Enligt mig. Då sa han en dag:
"Vet du mamma, det är inte mig det är svårt att handla kläder åt. Det är dig det är svårt att handla kläder med."

Så hur i hela friden har vi kunnat tro att vi har rätten att "ändra" på honom?
När han i grund och botten har just lika samma rätt att försöka "ändra" på oss.

Vem bestämmer vad som är normalt?
Vem kan ta sig rätten att bestämma vad som är rätt eller fel?

När det i slutet av dagen endast är förståelse för varandras olikheter som är det viktigaste.