Jag ser

Bland mina nyfunna vänner händer det grejer.
Mest bland deras barn iofs.

Det har stormat kring en av killarna i pre-school under en längre tid. Han är 6 år och familjen har varit tillkallade till skolan ett x antal gånger på möten.
Det senaste är att har tagit stryptag på en annan kille två ggr och den drabbade killens föräldrar har satt ner foten ordentligt. Vilket jag verkligen förstår. Klart man ska kunna lämna sitt barn i skolan utan att känna rädlsa för att sitt barn ska utsättas för otäcka saker.

Jag har sett denna lilla kille under ett års tid. Denna 6 åring som handlar först - tänker sedan. Som inte klarar av när han inte får raka besked. Som inte klarar av dagen om han inte vet vad som förväntas av honom. Han upplevs som en "unge som inte lyssnar".

Enligt alla inblandade i detta så beror killens beteende på "dålig uppfostran från föräldrarna". Föräldrarna säger själva att de har brustit i gränssättningen och lägger all skuld på sig själva för att deras son beter sig som han gör.
Medan hans lillebror funkar hur bra som helst. En unge som är "easy going".

Om det nu bara handlar om "dålig uppfostran" och ett liv hittills utan gränser för denna lille 6-åring, så borde ju detta nu kunna fixas till. Egentligen ganska lätt. När allt är uppe på bordet. Han är bara sex. Så han är fortfarande formbar i sådana fall.

Men jag tror inte att det är så lätt.

 Jag ser.
 Jag ser en familj som har en lång resa framför sig. Som bara står på startlinjen än så länge. Jag kan ha fel. Självklart kan jag ha fel. Jag till och med kan hoppas att jag har fel. För då går det att börja prata med honom. Och han kan förstå orsak-verkan. Då  kan han lära sig att handlingar får konsekvenser.

Jag har också varit en mamma på startlinjen.
Jag har också varit en mamma som har lagt all skuld på mina egna axlar.
Som borde ha gjort så mycket annorlunda. Som borde ha sagt så mycket annorlunda.

Jag har också varit en mamma som inte har velat erkänna, varken för mig själv eller andra, att just min älskade unge inte var som alla andra.

Vi har startat våran resa. Vi har lämnat startlinjen. Vi har kommit en bit, stapplande och vinglande har vi kommit längre och längre. Nu kanske vi befinner oss nånstans i mitten. Eller kanske är vi rent av fortfarande i början. Vad vet jag.

Det jag vet är att mållinjen känns så oändligt långt bort.