Och så tillbaka igen

Från att i tisdags ha en sån bra dag, så var vi tillbaka på ruta ett igår igen.

Fast i soffan efter skolan med en riktigt sliten och frustrerad kille. Som i sin hand hade en engelska bok som ska vara utläst till den 4 december. Samt tre andra engelska läxor som ska hinnas göras tills dess.  Den boken slängde han i ren ilska tvärs över rummet och hade ett ordflöde som jag aldrig har hört honom uttrycka tidigare.
 Tidspress är nåt som stressar upp killen så enormt. Sk långa läxor är absolut det värsta som finns i hans värld just för tillfället. Boken som ska läsas är det ända som han tänker på. Vi försöker hjälpa honom med att strukturera upp, dela upp alla dessa läxor. Men han fixar det inte ändå. Han förstår inte syftet med varför han måste läsa. Han anser sig själv vara en slow reader. Och det beror på att han verkligne läser ett ord i taget, tar in det ordet innan han kan fortsätta med nästa ord. Ibland måste han läsa om hela meningen. Han kan inte läsa "slarvigt" för att ändå förstå hela sammanhanget. Dessutom känner han ett obehag inför olika sorters blad i böcker. En del böcker har "halkiga" blad, vilket inte går att hålla i. Andra böcker känns "äckliga att ta i". Andra böcker har ett "otäckt omslag" som inte går att hålla i.

När han var yngre var det viktigt att det var "rätt" bokstav som sidan slutade med. Var det "fel" bokstav så hade han enorma svårigheter att avsluta den sidan för att komma vidare.

Tänk er den här situationen!
Hur kan man hjälpa?


Min enda tanke till mig själv var att "behåll lugnet, var du än gör så behåll lugnet!"
Alldeles för många gånger har jag förr om åren pladask ramlat ner på hans nivå och skrikit tillbaka. Så då har vi varit två stycken på en 3-årings nivå. Vilket verkligen inte har varit till nytta överhuvudtaget. För någon.

Tänk så många år som han har fått skäll av vuxna i hans närhet. Som inte har vetat. Som inte har förstått hans mående med saker och ting.
Tänk att varje dag få höra att det man gör inte duger. Inte passar mallen för andra. Att du måste anpassa dig.
Tänk att känna att du inte är som alla andra. Att känna att du inte passar in. Att det du behöver göra är att "skärpa till dig bara".
Men att du vet att det enda du gör är att "du skärper till dig". Hela tiden. 24/7.


Nu för tiden skriker jag inte. Jag lyssnar och iaktar. Jag försöker förstå det han kämpar med.
 Men det är så svårt.
 Hur ska man då få andra att förstå, när det är så svårt även för mig.?