15 år!

I morgon fyller vår underbare kille 15 bast.
Jag och maken har varit föräldrar i femton år. Helt otroligt egentligen! Hur gick det till liksom?
Vad hände?

Han har ända sedan tiden i magen varit den killen som har oroat sina föräldrar mest av båda våra söner.
Det började liksom redan där. Som foster.
Vi blev gravida alldeles jättefort. Han var helt planerad från allra första stund och det var ett glädjebesked den dagen när stickan visade positivt.

Första kollen hos barnmorskan kom och både maken och jag var där. Det visade sig att han hade låga hjärtljud. Med några höga pikar emellanåt. Vi fick åka upp på BB för att göra en sån där CTG kurva.
Hjärtljuden visade sig vara låga, men ändå helt ok, enligt läkaren på sjukhuset.

Sedan blev detta rutin för oss. Efter varje koll fick vi alltid åka upp på BB för att göra samma test.
I vecka 40 blev vi tillsagda att göra likadant. Upp på förlossningen. Än en gång.  Denna gången var vi så enormt ledsna på att se och jhöra denna apparat så vi stängde av ljudet och vände hela apparaten mot dörren. Från sängen. Efter 30 minuter kom läkaren in. Det första hon såg när hon öppnade dörren var hjärtfrekvenserna eftersom vi hade vänt skärmen åt det hållet.
Efter hennes blick på skärmen så rusade hon in till oss, ruskade om magen ordentligt och kollade på apparaten igen. Som sköterskan då hade vänt mot oss igen.
Nu fick hon det svar hon hon ville efter omskakningen, sa hon. Om inte fostret hade reagerat hade det blivit akut kejsarsnitt för oss där och då.
Nu fick vi istället en remiss till ett ordentligt ultraljud veckan därpå med rubriken "Misstänkt missbildning".

En tuff vecka att bara gå och vänta. Ultraljudet visade dock att allt såg bra ut. Sonen föddes fem dagar för sent med hjälp av sugklocka.

Väl hemma från BB så kom amningen igång ordentligt. Tyvärr var sonen lite slö och somnade redan efter några sekunder vid varje matning. Han hade gulsot och skulle ha mat var tredje timme, dygnet runt. Det var bara att ställa väcklarklockan. Jag kommer ihåg att jag fick nypa honom under foten för att hålla honom vaken. Han gick upp ivikt iallafall så nånting hann han få i sig under dessa snabba måltider.
Så här höll vi på i säkert tre månader. jag minns att min mamma kom och fanns på plats för att stötta och hjälpa mig och maken. Men mest mig.
Samtidigt som jag märkte att när han låg på skötbordet så var han liksom svullen precis ovanför snoppen.
En svullnad som försvann när jag lyfte upp benen och tog bort blöjan.
Jag talade om detta för läkaren på 6 veckors kontrollen. Han kollade och kollade men upptäckte inget konstigt. Men för säkerhets skull fick jag remiss upp till sjukhuset för att träffa en kirurg där. Sagt och gjort.

Upp på sjukhuset för att visa upp sonen. Kirurgen kollade av sonen och inte han heller såg ingenting. Han tog fram en penna och målade på hela pappret som låg på britsen och försökte förklar för mig hur allt hängde ihop. "Är du säker på att du ser den här svullnaden? Att den försvinner som i ett hål?"
Jag var helt säker och vek inte en tum.
"Då är det bara att operera", svarade han.
På tre månaders dagen, Lucia -97, låg han så på operationsbordet. Som en liten, ynklig fågelunge låg han där på britsen och försvann in i salen med kirurgen.
Efter operationen kom läkaren fram till mig. Han gav mig en lång varm kram och sa:
"Det var tur att vi opererade honom. Hade vi inte gjort det hade ni kommit in akut i mellandagrna med akut bråck och då har man endast fyra timmer på sig!"
Sedan den dagen litar jag fullständigt på min egen magkänsla.

Han var ett annorlunda barn ända från start. Men egensinniga funderingar. Med egna tolkningar av saker och ting. Han började att tala väldigt tydligt och väldigt tidigt. Han använde sig av ett stort ordförråd.
När han var knappa två år kunde han alla bilmärken. Alla bilmärken. Bara genom att se framlyktan på bilarna. När han var två år var hans favorit tvprogram "Lotto dragningen" på söndagarna.
Han fick magnet bokstäver och siffror att ha på kylen i två års present. Vilken lycka!

Hans olika rädslor började visa sig. Han tyckte inte om höga ljud. Han avskydde blommor.
Han åt ingen mat som hade varit i ugnen. Han kunde inte äta mörk mat. Han satte inte på sig kläder med dragkedjor. Han kunde inte somna på kvällarna. Tyckte inte om kroppskontakt.  Vi hade många frågor och där började jag misstänka att han inte var som alla andra.

Han blev storebror en vecka efter sin två årsdag. Till en liten brorsa vars graviditet hade förfluttit hur smidigt som helst.
Vi började märka att han slutade böja på sina ben efter jul nån gång när han var knappt 2,5 år. Istället för att sätta sig på huk i sandlådan satte han sig med benen rakt ut. Han började vilja bli buren uppför trappor och ville tillslut inte gå själv. Vi kontaktade läkaren som konstaterade efter några besök och prover att våran son led av "Juvenil Artrit", barnreumatism. Chock inföll i våran lilla familj. Vadå reumatism?
Kommer han sitta i rullstol, inte kunna använda sin kropp?
KOmmer aldrig glömma den här tiden. Ytterligare besök hos läkare. Vid 2 och ett halvt års ålder låg han återigen på operationsbordet. Den här gången skulle han få kortisonsprutor i båda knäna.
Sedan följde år av varma bad, sjukgymnastik, medicin, koll hos ögonläkare var sjätte månad ( för dessa antikroppar kan sätta sig där oxå), koll hos käkkirurg en gång varje år upp till 12 årsålder.

Med skov lite då och då lärde vi oss att livet inte var helt enkelt. Nu förklarar jag bara lite "snabbt" hur hans barndom har varit. Jag har inte beskrivit några känslor och om hur vi mådde under den här tiden.
Men vi mådde skit, helt enkelt.
Med lillebror som växte och blev större upptäckte vi hur mycket enklare allt gick med honom.
Vi förstod att vi som föräldrar gjorde allt vi kunde, men ändå blev allt så tokigt med storebror. Han var svår att hjälpa, leda och puscha. Han ifrågasatte allt från början. Argumenterade.
När 6 års startade började hans ångest att visa sig allt större. Jag fick bända loss honom från mig på mornarna när jag skulle iväg till jobbet. Han var rädd för att kräkas under dagarna, han var rädd för att brinna upp på nätterna.
Jag fick höra av lärare och andra föräldrar samt av min svärmor att jag var en överbeskyddande mamma som borde släppa honom mera. Vad fan visste dom?? En mamma känner sin son, tänkte jag och hade minnen från tidigare år på näthinnan.
Jag började gå hos kuratorn på skolan. Det var skönt.
Runt första advent när han var 9 år satt jag på hans sängkant som vanligt. Plötsligt bara började han att gråta.  Ren och skär olycklighets gråt. "Mamma, hjälp mig, jag orkar inte dölja det här längre!"

Vad gjorde en mamma då?
Lyssnade på sin son som för första gången berättade för mig om sina tvångstankar, tvångshandlingar. Om hur han måste släcka lampan med vänster hand också om han gjorde det med höger hand först. Om hur han måste sätta ner glas i diskmaskinen på ett visst sätt osv.
Helt chockad bara lyssnade jag på honom. Strök honom så gott jag fick tillåtelse över håret. Höll om honom där han låg i mitt knä och grät. Nerför mina kinder rann det sakta tårar.
Dagen efter ringde jag skolsköterska, Bup och jag vet inte alla instanser som fick mitt rop på hjälp.
Först då fick jag med mig maken på tåget. fram tills dess ansåg han att vi minsann kunde sköta det här själva.

Skolan hade aldrig misstänkt nåt. Där skötte han allt så bra.
Men iom att han själv inte orkade mer så fick vi komma till läkare ganska så omgående.
HUr vi har kämpat med och mot skolan, och hur vi har hoppat mellan alla läkare är en helt annan historia.
Om hur vi kämpat mot eller med släkt och vänner är även det en annan historia.

Tack till er alla som orkade att läsa igenom hela den här storyn. Det blev ett alldeles för långt inlägg.
I morgon fyller lille gubben 15 år. Klockan 09.44.
Och jag fattar inte vad jag gjorde i livet innan han fanns. Nu när jag sitter här i soffan och skriver kommer allt tillbaka. Alla känslostormar som jag har känt igenom åren kommer över mig. Kan inte låta bli. LÅter det hända. Vi har gått igenom så mycket tillsammans. Jag har fortfarande så många frågor.

Allt detta är våran verklighet. Samtidigt som jag är av den sorten som tror att allt händer och sker av en anledning. Den stora frågan är då för mig, vad sjutton är det jag ska lära mig? Vad är det jag inte fattar?

Till dig mitt älskade barn:
Grattis på din födelsedag och kom ihåg att jag älskar dig över allt annat!!