Lillebror skulle spela match idag.
Pappan körde i äg med honom till samlingen.
Storebror valde att stanna hemma. Och just i det här läget känner jag mig som typ världens sämsta mamma som lämnar honom ensam.
Det sista jag såg innan jag åkte hemifrån var hur sonen tittade på mig med ett helt uttryckslöst ansikte.
Han fyller snart 15 och jag tycker fortfarande att det är lika jobbigt att lämna honom ensam. Nåt som i alla normala familjer skulle vara hur lätt som helst. På det viset är det skönt att för tillfället bo utomlands vilket gör att han behöver skjuts och så vart han än ska nånstans. Och jag jobbar inte utan finns hemma och tillgänglig nästan dygnet runt.
Hade vi bott hemma i Sverige hade nog just den biten varit ännu tuffare. Här behöver jag inte liksom förklara. För alla andra mönniskor som anser att jag curlar min stora femton åring. Samtidigt hade han säkert fått öva lite mer på Att vara ensam om vi hade bott i Sverige.
Allt är relativt och inget är rätt eller fel.
Genom flytten utomlands har han fått utveckla andra sidor som säkert inte hade kommit till sin rätt i Sverige. Och självklart också omvänt.
Säger man helt enkelt ja till nåt, säger man liksom automatiskt nej till nåt annat.
Så är det med hela livet. Hela tiden.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar