30 minuter

Så viktig den här sista halvtimmen innan sängdags är för min son. En halvtimme ensam med sin  mamma oftast, för pappan har redan gått och lagt sig. Att lillebror lägger sig 21.30 är otroligt viktigt. Tror det handlar om att få känna sig som den storebror han faktiskt är. Han påminner oss om vi inte har sagt till lillebror i tid.
När klockan är 22.00 börjar även han och jag plocka undan från vardagsrumsbordet där våra fika glas oftast har stått. En del kanske anser att oj, vad vi lägger oss tidigt. Men då har ni inte gått i våra skor alls.
En läggning kan ta sååå lång tid och det vet man liksom inte i förväg hur just den här kvällen blir och då är det alltid bäst att ha en rutin på detta.
 Vi hinner prata väldigt mycket under den halvtimmen vi har för oss själva. Om ganska mycket. Jag tror att jag vet ganska mycket som inte många andra tonårsmammor får veta av sina söner.
Eftersom insomningen numera dock flyter mycket mer smidigare än förr om åren så ligger vi inte och pratar så mycket på sängkanten längre. Själva läggnings- och insomningsproceduren försökte jag korta ner så fort jag märkte att Melatoninet gjorde nytta. Tidigare kunde den proceduren innan han somnade ta flera timmar. Därför är den här halvtimmen så bra. Vi får ett snack oss emellan iallafall. Och då blir det ofta ett väldigt bra prat. Utan att ångestspiralen hinner skena iväg.

Lillebror får jag hitta andra tider att prata på. Det brukar funka när tex storebror spelar Playstation. Eller när storebror är på träning. Då kan vi prata om allt möjligt. Jag hoppas han känner att han kan prata med mig om allt. För tillfället är han aptrött på sin brorsa. Och det är ok. Han måste få känna så ibland. Han måste få pysa ut nånstans. Och det får han en period för jag vet att han i nästa andetag sitter bredvid sin bror och skrattar åt nåt roligt på datorn..Eller ber honom om hjälp med franskan.

Pappan och tillika maken vet jag inte riktigt när jag ska hinna prata med. Och ibland vet jag inte vad jag ska säga heller för den delen. Ibland känns det som om vi inte har nåt annat att prata om än lösningar för sönerna. Ibland försöker jag säga nåt om nåt annat. Får liksom ingen reaktion. Alltså tycker han att det jag hade att försöka säga var ointressant. Förr om åren trodde jag att det var mig personligen han tyckte var ointressant, men ju längre tiden har gått och ju mer kunskap jag har fått om sonens diagnos, så har jag försått att min make kanske inte har förmågan att kallprata om sånt han finner ointressant.
Om det inte finns ett syfte i samtalet blir det liksom onödigt.
Att komma på detta var enormt skönt för mig personligen. För det tog lite för mycket av den lilla självkänsla jag ändå hade, att känna mig ointressant inför min egen make. Det är inte JAG som är ointressant just då, utan bara det jag hade att säga. Det är faktiskt skillnad. Iallafall för mig.
Men pratar vi om sånt som intresserar mannen så kan vi prata i timmar.

Frågan är bara vem som vill lyssna på mig?