Håhåjaja!
Att lära en nybliven 15 åring att raka sig är en klar utmaning.
Särskilt om den som ska lära sig vägrar att ens hålla i den. Vägrar att ens ta i apparaten.
Pappan och sonen har haft en stund tillsammans där tanken var att börja öva lite granna.
De kom ut med ogjort arbete.
Nåt som vi måste jobba med. Ytterligare en sak som försvårar sonens dagliga liv. Att inte kunna raka sig som vanliga tonårskillar.
Livet flyter på som det brukar hos oss. Ett steg fram och så tar vi några bakåt.
Jag tycker att det känns som om varje dag är och blir en kamp för att överleva. Maken anser att jag överdriver.
"Det beror på hur man ser på det" är hans kommentar. Och ja, det har han ju rätt i. Absolut.
Men det är ju alltid så mycket att ta hänsyn till. Alltid så mycket som sonen "behöver jobba extra med".
Idag har han får sitta extra med matten i över en timme. Samt att efter det jobba mot sin ångest över att överhuvudtaget kunna röra sin nya rakapparat. Medan lillebror har kunnat spela lite tv spel.
Jag tror inte att maken kan sätta sig in i hur det känns att hela tiden få jobba lite extra. För han säger jämt att "det är bara att jobba lite hårdare". Och då ska det tilläggas att maken är en sådan personlighet som kräver otroligt mycket av sig själv. Vilket betyder att han nästan kräver lika mycket av sin omgivning. Han har svårt att förlika sig med att alla inte kan hålla samma tempo som han. Eller inte tänker på allt som han tänker på. Eller på samma sätt. Vilket till slut blir att han får tänka på allt. För vi andra har slutat tänka. Han har alltid argument för allt som han tycker. Vi andra orkar inte argumentera om allt, eller jo förresten, NPF sonen gör det oxå. Han är en jävel på att argumentera han med.
Plötsligt handlade det här inlägget om nåt annat än "rakning".
Tillbaka till ämnet.
Sonen behöver nog få vänja sig vid tanken att behöva raka sig. Att behöva ta i apparaten.
Annars kanske rakhyvel funkar bättre. Vi får se var det slutar . Han kanske kommer att se ut som bonden i "Bonde söker fru", kamelbonden tillslut.
Ett fint inlägg. Bäst var slutklämmen.....Hi hi
SvaraRaderaILY
Kram till dig!
RaderaJa, kanske behöver han själv se vitsen med att raka sig, varför annars göra det liksom. Hur funkar han när det blir som ett krav ifrån er? Hjälper det eller stjälper det?
SvaraRaderaHej Prinsessans mamma,
Raderahan ser nog vitsen med rakningen egentligen.
Det här med kravställan på honom från oss är något som ständigt diskuteras här hemma mellan maken och mig.
Krav i lagoma mängder är ett måste i hans fall, eftersom i diagnosen ADD så är ett av kriterierna att "sakna en egen motor". Hade vi inte varit på honom om saker och ting hade hans liv enbart bestått av datorn eller tv spelen.
Men det är just här det blir så svårt - Hur stora krav är ok?
Jag känner att gränsen mellan att puscha och tvinga är hårfin.