Älskade ungar!!

Ingen bra morgon!
Frukost och allt här hemma flöt på bra som vanligt.
Sen hände nåt i bilen på vägen till skolan.

Lillebrors telefon slutade plötsligt att ansluta till det lokala nätet. Han bad storebror om hjälp.
Med en brasklapp om att "vet du inte hur man gör så vill jag inte att du gör nånting".
För storebror hade förr om åren en tendens att bara trycka lite var som helst. Ibland har det funkat, ibland inte. Och man har aldrig kunnat fixat till felet igen. Nu är han äldre och är fantastisk med tekniken. Han har lärt sig under årens lopp och är riktigt duktig med datorerna och telefonerna.

Lillebror har svårt att ändå lita till 100% på sin brorsa.  Men eftersom varken jag eller han själv är några genier vad gäller telefonerna så fanns nu bara storebror att luta sig mot.
Och sen brakade det loss!
Storebror satt i framsätet, stängde av telefonen och började ta bort batteriet för att komma åt simkort osv.
Plötsligt ville lillebror ha tillbaka telefonen. Men storebror vägrade.
Och efter någon sekund satt vi alla tre och skrek åt varandra. Hade jag inte haft bilar bakom mig hade jag tvärnitat där och då.
Jag fick hålla koll på ratt, gas och broms, backspeglar och röst.

När en femtonårig stor kille blir sådär riktigt arg är det inte så trevligt. Jag kan oxå bli riktigt arg om det behövs. Som tur är händer just detta inte så ofta längre. Det var mycket värre för många år sedan. Då kunde jag och sonen skrika åt varandra varje dag. Men det var innan jag hade kunskap. Innan jag förstod att det var jag som var tvungen att ändra mitt förhållningssätt gentemot honom.

Nu kan jag mer. Jag har mer kunskap. Jag har verktyg att använda.
Det som hände i bilen imorse är väldigt ovanligt. Han är sällan så himskans arg och jag är väldigt sällan så himla arg.
När vi väl var framme och det var dags för killarna att hoppa ut ur bilen såg jag hur lillebror kippade efter andan. Han tycker inte om när det blir så här. Han mår fysiskt illa och jag såg rädslan i hans ansikte.

När storebror hade ångat ut och smällt igen dörren bakom sig kom det från lillbneror:
"Förlåt mamma, det var inte meningen".
Och när han ber om ursäkt för att storebror blir så arg gör det så ont i mitt hjärta.

Att lämna mina barn där kändes inget bra. Att det sista man gör är att bråka med ungarna, känns inte ok.
Det brände bakom mina ögonlock och jag ville inget annat än att vända bilen och bara springa in i skolan och krama om mina fina killar. Säga hur mycket jag älskar dem och be om ursäkt för mitt beteende.

Tydligen var vi fler som inte tyckte att det kändes riktigt bra.
För det tog inte många minuter innan min telefon ringde.
Det var storebror. Han sa "förlåt mamma". Och sen kom en annan fråga:
"Mamma, vad gjorde jag för fel? Kan du förklara för mig?"

Och jag älskar honom så oändligt för just den frågan. Den visar så mycket att han vill lära sig. Att han vill ha hjälp. Han visste inte vad som hade hänt i bilen. Han fattade inte varför det blev som det blev. Han hade ingen aning. Han hjälpte ju bara brorsan med telefonen. Som faktiskt lillebror hade bett om.

Jag stannade bilen och vi pratade säkert i 10 minuter. Och ibland får man som förälder sig en riktig tankeställare. Jag fick även jag, tänka tillbaka på vad det var som egentligen hände. Och jag kom fram till att det var helt onödigt av mig att bli så arg.

Storebror ville att lillebror minsann skulle tacka honom för hjälpen, "annars kommer jag aldrig hjälpa honom nån mer gång".
Då fick jag förklara för honom att lillebror inte vågar. Att lillebror blev livrädd över anfallet i  bilen och att han just nu inte skulle våga komma fram för att tacka för hjälpen.
Jag bad därför storebror gå fram till lillebror i skolan och fråga om telefonen funkade nu. För att på så sätt visa att han inte längre var arg. Och då tackar nog lillebror för hjälpen.

Efter vårt samtal ringde jag även till min yngste son. Han lät ok och eftersom han kunde svara så funkade ju uppenbarligen hans telefon. Att tacka för hjälpen var inga problem.

Nu är jag genomsvett och ska nog ta och göra mig en kopp kaffe.