Samtal från sonen

Som mamma till ett barn med NPF svårigheter får man alltid vara på alerten.
Och nu ser jag att jag skrev "svårigheter". Det var ju egentligen onödigt, för han har lättheter med.
Tyvärr är det inte alltid lättheterna som syns bara.
Det tuffa, det jobbiga har alldeles för lätt att ta överhanden.

Som när sonen ringde från skolan när han gick i 7:an och berättade att han låg på toagolvet i skolan och bara skakade. Av ren och skär panikångest. Jag var på väg till jobbet. Och det enda jag kunde se framför mig var hur min älskade unge låg på ett skitigt, nerpissat toagolv och skakade.
 Det var bara att tvärvända - men det skulle iallafall ta mig ca 30 minuter innan jag var på plats.
Och att få sådana samtal är så in i norden tungt.
Vad skulle jag säga till min kund som jag var på väg till? Jo, sanningen. Jag sa som det var. Och det kändes så befriande.

Och tyvärr är sådana akututryckningar är alldeles för vanliga.
Eller lektioner som inte funkar. Är också nåt som strular alldeles för ofta. Alla samtal med lärare som inte fattar.
Framför allt med syslöjdsläraren i 6:an. Som bara skällde och skällde. Till slut skickade vi ett mail till mentor, syslöjdslärare samt rektor om att vi inte tänkte skicka vår kille till hennes lektioner mer om han inte fick adekvat hjälp. Då hände det grejer minsann. De lovade en assistent varje syslöjdslektion.
Bra, tänkte vi.
Men vad var det för assistent? Jo, en lärarstudent som skulle vara i klassen i 6 veckor. Som skulle vara där för sin egen skull, för att lära sig själv. Hon hade de tänkt skulle ta hand om vår son.
"Inte ok nånstans", sa vi och var väldigt tydliga med att denna assistent var student själv och för både hennes skull och våran sons skull godkände vi inte detta upplägg.  En jättesöt och trevlig tjej, så det var absolut inget personligt.
Tillslut dök det upp ett välbekant ansikte och syslöjden funkade iallafall ok fram till sommarlovet det året.

Eller när klassen var för stor och läraren delade upp klassen i två grupper när det var matte och sonen hamnade i gruppen där inte läraren var med. Utan i den gruppen där en assistent till en annan kille fanns. Där det visade sig att hon inte hade nån  pedagogisk utbildning what so ever, och att hon satt och gjorde alla uppgifter åt sonen.

Senast idag ringde sonen från skolan. Han hade två bra nyheter och två mindre bra nyheter, sa han.
Den ena braiga nyheten var att han fått en 5:a ( av 7) på science provet i fredags. Kanonbra gjort!!
Sen ville han berätta att franskan gick bra. Jätteskönt!!

Men!
Han berättade att han fick en yrselattack under franska lektionen och höll på att ramla av stolen. Men att den hade lagt sig någorlunda nu.
Och så ville han tala om att han kan verkligen inte fokusera på vad science läraren står där framme och talar om. Han fixar inte att lyssna. "jag ser hur hans mun rör sig, men jag förstår ingenting"

Ok, dags för ett möte till, tänkte jag. Ett i raden av alla dessa möten. SEnast förra veckan var maken på möte ang matten.  Med lärare som inte förstår att de måste ta allt i små portioner, tydligt och klart. Att förvissa sig om under lektionens gång att sonen hänger med. Följa upp efter varje lektion att sonen har antecknat allt som borde vara antecknat.

Jag tog ett djupt andetag i telefonen med sonen i andra luren. Sa att "det här fixar du, du är jätteduktig, vi hjälps åt när du kommer hem, gå till cafeterian och köp dig en dricka."

Samtidigt som mammahjärtat går i tusen bitar.

Vi avslutade samtalet som vi gör med varje samtal:
"Mamma, vad får vi till middag ikväll?"