Bra morgon

Vi har en sån himla bra morgonrutin i vår familj.

Vi jobbade in en rutin som vi gillade redan för många år sedan. Och den har banne mig hängt med i alla år.
Den är självklar, den ifrågasätts aldrig, den flyter på.

Och den känns klockren för oss alla fyra. Även för oss utan diagnos känns det otroligt behagligt att veta
att varje vardags morgon ser likadan ut. En trygghet som ser till att dagen iallafall har en chans att börja på ett smidigt sätt. Utan konflikter, skrik, tjafs och bråk. Mornarna har oftast varit våran fredade zon.

Det var många år sedan vi slutade att bråka om vilka kläder sonen skulle ha på sig tex.
 Men det fanns en tid.....
Han ville bara ha mysisar, jag ville att han skulle ha jeans. Han ville ha vanliga t-shirts, jag ville att han skulle ha pike´-tröjor. Innan vi fattade att han mådde dåligt av dragkedjor, knappar osv.
Som vi tjatade på honom, som vi skällde på honom. Till vilken  nytta?
Vi lade energi på alldeles för onödiga saker. Vi lärde oss att välja våra krig. En väldigt nyttig lärdom.
För vems skull var sonen tvungen att ha jeans på sig egentligen? Jo, för att jag ansåg det. För att jag ville att han skulle vara lite stilig nån gång då och då.
Han började få välja sina egna kläder. En liten detalj, men det frilade så mycket energi som vi kunde lägga på annat.

Att välja mina krig har varit med mig länge nu.
Vad är det som är viktigt egentligen?
För vem är det viktigt?

Nu går han i Grade 9 och har plötsligt börjat sätta på sig jeans.
Ett stort steg i våran familj. Vi har inte gjort nån stor grej av det, utan låter honom vara ifred med sitt beslut.
15 sekunder innan vi sätter oss i bilen för att åka till skolan byter han snabbt som  blixten om från mysisar till sina jeans.
Och 15 sekunder efter att vi har kommit hem från skolan åker jeansen av.

Ett litet steg för mänskligheten, men ett stort steg för oss.