Ensam vaken

Ligger här i min säng.
Maken är på resa utomlands så jag har heeela sängen för mig själv. Vilket betyder i verkligheten att jag har full makt över fjärrisen.

Men jag får absolut inte somna ännu. Den makten har jag inte. Våra barn tycker inte om att vara ensamma vakna. I synnerhet inte vår äldsta. Om han ligger ensam vaken känner han sig så enormt stressad och hela den negativa spiralen skulle vara i gång. Han har haft svårt med insomningen sen han var liten. Riktigt liten, så jag vet vad den negativa spiralen kan göra med honom. Jag känner att med den här biten kan jag hjälpa honom. Jag håller mig vaken tills han har somnat. Går in med jämna mellanrum och kollat läget. Nu när han börjar bli äldre så övar jag på att de här "titta till stunderna" blir färre och färre. Det funkar galant. Jag vet inte vad som är rätt eller fel egentligen.   När jag inte är hemma så somnar ju   maken först av alla de tre. Men samtidigt vet jag också att sonen då ligger i sin egen ångest och försöker överleva.
I vissa fall har sonen och jag haft sms kontakt när jag har varit borta och det har lugnat honom betydligt att känna och veta att jag har varit vaken.

Sen på morgonen kan maken ringa och säga att "kvällen igår gick så bra!"

 Det här med att sova över hos kompisar har liksom aldrig varit på tapeten, kan man säga. När hans kompisar började med sånt var det nog jag som  innerst inne kände att det var jobbigast.

Nu var jag inne en sväng hos honom. Då var han orolig över om om han har gjort allt det han ska till imorgon. Om han har kommit ihåg alla papper, om han kom ihåg alla läxor, skrev han upp allt han skulle, gjorde han rätt läxor?

Men han var lätt att lugna och snart tror jag att han sover. Och då har inte den här mamman långt till John Blund heller.
God natt alla där ute.