Syskon

Jag tänker mycket på det här med att vi har två barn med helt olika behov.
Förutom att de behöver mat, en säng att sova i och kärlek i mängder så är deras behov helt olika.

Jag har alltid fått höra från människor som tycker sig veta, som anser sig ha lösningar på alla världens problem, att jag är en överbeskyddande mamma. Att mina barn minsann inte kan ha sin mamma hängandes i hasorna hela livet. Vilket jag också är helt medveten om.  Det är typ det jag tänker på hela tiden. Hur i hela friden ska det gå för vår stora kille? Kommer han nånsin hitta ett jobb? klara en lägenhet själv? Betala räkningar? Ha ett socialt nätverk runtomkring sig?
Jag hoppas för allt i världen på det. Men han behöver mer tid på sig att lära än andra i hans egen ålder.
Saker och ting kommer inte gratis till honom. Han måste lära sig hur man pratar i telefonen. Han måste lära sig hur man gör när man ska betala i kassan och plötsligt behöver prata med kassörskan om inte pengarna skulle räcka tex.
Hur gör man när man behöver hjälp och inte har förmågan att be om den hjälpen? När man hellre då sätter sig ner och bara väntar. Väntar på nåt som man inte ens vad man väntar på.
Då behöver man sin mamma. Vad än andra förståsigpåare säger. Då behövs vi vara bakom tills vi märker att han känner sig trygg och klarar av allt det som vi andra bara tar för givet. Människor utan kunskap och förståelse är de som har mest åsikter av nån anledning. De som tycker mest.

Här tar även lillebror ett stort ansvar. Utan att han överhuvudtaget fattar det själv. Jag kallar det ett "osynligt ansvar". Sånt som ingen annan ser. Som ingen annan märker.  Men jag ser vad han gör för sin bror.  Med sin bror. Hur han ställer sig först i kön. Hur han är den som sköter snacket. Hur han med sitt lugn och med sin personlighet är storebrors stora förebild.

Maken anser att jag curlar lillebror alldeles galet mycket. Och jag vet att jag hjälper honom med mycket mer än vad jag skulle behöva. Men på nåt sätt rättfärdigar jag mitt beteende mot lillebror med att han gör så mycket i vår familj iallafall. Om han missar att sätta in tallriken i diskmaskinen nån gång så gör jag det åt honom. Jag kan bre hans frukost smörgås nån gång ibland. Jag hämtar ett glas vatten på kvällen när han ligger i sängen. jag packar upp hans äckliga träningsväska ibland.  Men jag gör det med rak rygg, för jag vet varför jag gör det. Jag står för att jag gör det.
Han kanske är curlad av mig. Han kanske kan köra med mig lite granna. Men jag bjussar på det. För han gör så  mycket osynligt. Många ser att jag curlar, men ingen ser det han gör. Ingen ser vad han får stå ut med. Ingen ser hur hans liv ser ut. Att alltid få stå åt sidan.  Hur han med sin fingertoppskänsla vet när det är läge att säga vad. Hur han som är yngst men ändå liksom är äldst i många fall. I somras hade han en dipp och bröt ihop när vi i stugan i Sverige. Det kommer jag skriva om i ett annat inlägg snart.

Han och jag pratar mycket om deras olikheter. Att vi alla männsikor är olika. Att vi alla behöver hjälp med olika saker på olika sätt. Att inget är rätt och inget är fel. Bara olika. Det han känner är enkelt är lite svårare för brorsan. Och tvärtom i vissa fall.

Och sen killar jag honom på ryggen i en halvtimme!