Älskade unge!

Idag på vägen hem från skolan trodde jag att han skulle hoppa ur bilen. I farten.

Hela resan från det att han hoppade in i bilen så var han på hugget. Om den här jäkla musicreflectionen som skulle göras, om musikprovet som måste göras om pga alldeles för dåligt resultat, pga att han inte fattade matten under den extra lektionen han hade haft med sin lärare som efter varje måndag. Han var förbannad på att han känner sig orättvist behnadlad av en del lärare för att de förväntar sig samma resultat från honom som av de normala eleverna.

Vad gäller den här musikreflektionen så låste han sig fullständigt. Lillebror satt i baksätet och blundade och jag gjorde allt i min makt bara för att behålla lugnet.
Men så himla svårt det är. När storebror bara gnuggar på. Med sin höga röst. Med sina alla hundra argument om allting. När han kräver svar på en gång.

Här har jag och maken gjort en miss. Så enkelt är det. Vi har trott i vår naivitet att musiken har gått bra. Sonen har aldrig klagat och vi har aldrig känt oss nödgade att ha samtal med läraren. Men så fel vi har haft. Idag berättade sonen att han har under dessa två år bara glidit igenom detta ämne. Han har helt enkelt sett till att vara på rätt plats under lektionerna. Hållt sig lite i bakgrunden, flutit med.
I mina ögon hittat sin egen strategi för att överleva. Men när det nu inte funkade längre så brakade hela världen lös i hans hjärna.

Låsning.

Eller berodde hela reaktionen helt enkelt på att han var tvungen att byta tandborste igår. Eftersom den gamla var så enormt sliten och skapligt snuskig? Vi har förberett honom för detta tandbosrtbyte i flera dagar, och den nya har legat på badrumsbänken. För han har inte kunnat säga hej då till denna äckliga lilla långsmala tingest som för länge sedan har tappat alla sina strån.
"Jag har haft den så länge, mamma. Jag kan inte bara slänga iväg den!"

Han blev så himla arg i bilen.
Drog av sig säkerhetsbältet och skrek:
Släpp av mig! NU!!

Jag kollade snabbt i backspegeln och insåg att det var omöjligt att stanna. Jag var tvungen att invänta nästa busshållsplats.
Då trodde jag helt ärligt att han skulle öppna dörren iallafall och hoppa av.

Mitt hjärta dunkade så hårt att det kändes upp i halsen.
Lillebror öppnade ögonen. Bara tittade på spektaklet.

Jag blinkade in på hållplatsen. Bilen hann knappt stanna förrän sonen var ute. Han smällde igen dörren med stans kraft. Trodde rutan skulle krascha.

Jag tryckte ner gaspedalen, blinkade ut och drog iväg. Tittade inte ens i backspegeln.

"Vad hände nu", frågade plötsligt lillebror. "Jag visste att det skulle sluta så här, mamma. Jag har massor att prata med dig om egentligen men jag hörde på brorsan att det inte var läge för  mig."

Den käftsmällen. Först en unge som just varit nära att hoppa ut ur bilen i farten, sen en unge som inte får sin tid. Som hela tiden måste vänta.
Hur mycket ska en mamma palla? När tar det slut?

Som svar på min egen fråga, jag måste orka. Alltid och hela tiden. För det kommer aldrig att ta slut.

Jag och lillebror kom hem.
Han var skakad och ville inte att jag skulle lämna honom ensam med sin brorsa när han kom hem. Jag lovade att ta hand om storebror. "Självklart, han är mitt ansvar, du behöver inte tänka på det." Stackars lillebror mitt i allt detta inferno.
Efter en kvart dök han upp. Hans kroppsspråk var så spänd. Hela hans väsen var som en fiolsträng.
Han kom in genom dörren. Då såg jag att han hade gråtit.

Han sprang uppför trappan till sitt rum. Stängde dörren. Kom ut. Satte sig i trappen. På det sättet sökte han sällskap.
Jag lät honom vara. En stund.
Sen. Satte mig bredvid.
Vi pratade.

Eftermiddagen är en annan historia. Om samtal. Om en mamma som inte annat ville än att krama om, hålla om när han låg i soffan och skakade i sin olycklighet. Om en mamma som kände sig så hjälplös att det gjorde ont i hela kroppen. Att hon mådde rent både fysiskt och psykiskt illa.

Nu innan läggdags:
"Mamma, tack för att du alltid finns för mig. Tack för att du alltid hjälper mig. JAg äslakr dig!"

Märkligt, med dessa ord ringandes i öronen, Då orkar man ett tag till.

"Älskade barn, det är därför jag finns. Jag kommer alltid att finnas för dig!"