När alla svaren har tagit slut.

"Vad gör man när man har en diagnos som förstör livet för er en?"

Det var en av frågorna som sonen ställde till mig idag. Vad svarar man på det?
Lär dig leva med den?
Den är inte så farlig, du överdriver bara?
Du hade mått så här utan diagnos också för tonårstiden är lite bökig?

"Det är inte normalt för en 15 årig kille att gråta varej dag, mamma."

 Vad säger man då?
Nej, älskling det kanske det inte är?
Håll ut, det går snart över?
Det är inte så farligt, det känns bättre efteråt?

Idag hade vi ett lååångt men lugnt och sansat samtal på hans säng.
Eller egentligen inte alls så harmoniskt som det lät när jag beskrev det.
 Mer åt det uppgivna hållet.
Mer att hans röst hade tappat stunsen.
Att hans blick hade tappat glöden.
Att hans kropp hade tappat hållningen.

En kille som letar och törstar efter hjälp men som har tappat tron på att det nånstans finns en lösning.

Vad ska en mamma säga när hon får höra att hennes son gråter nästan varje dag?
Vad ska en mamma säga när hon hör att den här diagnosen förstör livet för hennes son?
Vad ska en mamma säga när alla svaren har tagit slut?
När alla tröstande ord blir desamma och han inte längre känner nån tröst i det mamman fösröker säga?
Vad ska en mamma säga till lillebror som efter några timmar har förstått att bowlingen som mamman lovade ikväll inte blir av pga storebrors ångest?

Vad ska mamman säga?

När jag kände att storebror var med på banan igen så åkte jag iväg en sväng i vilket fall som helst. Behövde luft. Behövde vara ifred.
Ställde bilen på en parkering en bit bort.
Kände hur det började bränna under ögonlocken och jag lät allt komma.
Ingen ide att stoppa. Och varför skulle jag ha gjort det? Det är väl inget skämsigt i att låta tårarna rinna.


När jag efter en timme kom hem var allt som vanligt igen.
Storebror bad om ursäkt och uppträdde sen som om ingenting hade hänt. Lillebror likaså. Att det svänger har jag skrivit om tidigare.

Det jag känner ett litet sting av, och jag vet inte rikigt vad det är för sting jag känner men nåt är det, så är det att sonen kände ett behov att be om ursäkt. Be om ursäkt för vad?
Att han mår dåligt?
Ska han be mig om ursäkt för att han gråter nästan dagligen?

Jag sa som så många gånger tidigare, att han har verkligen inte nånting att be om ursäkt för över huvud taget.
Att det är det vi mammor är till för.
Att jag alltid kommer att finnas till hands när det behövs. Att det är min uppgift som mamma att lyssna.


Annars har jag iallafall kliat lillebror på ryggen en timme nu ikväll i soffan som lite plåster på såren av den uteblivna bowlingen. Det är nåt som han verkligen gillar!