Livet utomlands

Jag kan inte fatta att vårt äventyr utomlands snart är till ända och att det endast är tre veckor kvar.
Det känns som igår vi tog beslutet att dra upp familjen från det trygga och vana för att prova ett liv i ett annat land.

Nu kan det säkert finnas människor som nånstans undrar hur vi kunde göra det här med en kille som har ADD med autistiska drag. Vilket betyder att just förändringar och okända platser är bland det svåraste som finns i hans liv. Inte för att nån annan människa har med vårat beslut att göra över huvud taget egentligen. Men jag vill ändå bara berätta lite om hur vi tänkte. För att kanske kunna hjälpa nån annan familj som står i samma vägskäl. Inte att flytta utom lands kanske, men som står i andra vägskäl där det är dags att ta livsavgörande beslut. Förändring är inte farligt. Lite jobbigt i början, men inte farligt.
Vad jag vill ha sagt egentligen är att förändringar inte bara är av ondo. Det kan komma nåt gott av det också. Det kan verka läskigt och farligt när man inte vet vad som väntar. Och det ÄR lite läskigt, men det är inte farligt. Stänger man en dörr, så öppnas automatiskt en annan.

Beslutet vi tog var verkligen inte bland det lättaste vi har tagit i våra liv, jag och maken. Just med tanke på vår familjestituation.
Men vi visste också att det bästa sonen vet är att vara nära familjen. Sin bror, mamma och pappa.
Helst jämt och hela tiden. Han mår som bäst när vi är samlade alla fyra.

Livet här i landet kunde erbjuda oss just detta. Maken skulle inte behöva resa lika mycket. Han skulle vara mer hemma på plats. Jag skulle inte behöva jobba och skulle kunna vara med absolut så mycket som har behövts 24 timmar om dygnet i stort sett. Jag skulle finnas med vid läxläsning, alla möten med skolan, vara tillgänglig alla mornar och kvällar, alla akuta situationer skulle jag smidigt lösa utan att behöva ta hänsyn till arbetskamrater eller arbetsgivare.

Det vi kände mer var till sonens fördel var även att klasserna i den här skolan skulle vara små, väldigt små. Max 10 stycken i varje klass med en lärare. Sonen skulle även få tillgång till spec lärare när han behövde. Med så små klasser skulle han inte hinna komma efter, han skulle inte kunna gömma sig i den stora gruppen, han skulle synas och lärarna skulle se honom lättare.

Eftersom kompisar inte har varit av betydelse för honom what so ever så var det inga han skulle sakna nämnvärt, kände vi. Hans lillebror charmar in sig precis överallt och att han skulle skaffa nya kompisar var det ingen tvekan om.

Vi hoppades att denna erfarenhet skulle ge våra killar en större försåelse för andra människor. Vår önskan var att de skulle lära sig att människor från olika delar i världen är samma men ändå olika. Att vi är alla människor på samma jord var vi än är födda, men att vi alla är väldigt olika.

Att vara olika är okay.

Med dessa tankar i våra hjärnor, hjärtan och magar tog vi beslutet att våga prova. Två år.

Det har varit kollossalt tufft. Otroligt kämpigt många gånger. Men när de tankarna och känslorna och har kommit har jag tänkt för mig själv att dessa tokjobbiga situationer och stunder hade vi fått uppleva även om vi hade bott i Sverige. För det gjorde vi ju under alla åren innan.
De hade ju inte försvunnit bara för att vi skulle ha valt att bo kvar.
Självklart har jag en del dagar undrat om det har varit värt det. Om det verkligen var en bra ide att flytta.

Men vi vill tro att det har varit värt varenda minut.
För den mognad som våra båda killar har skaffat sig under den här tiden är fantastisk.
Det är inga småkillar som återvänder till Sverige, kan jag lova. De åker hem till Sverige med en känsla av att klara av så mycket mer är vad de båda trodde var möjligt innan denna resa. Med en större förståelse för andra. För sig själva. Lärt känna sig själva på ett helt annat sätt än tidigare. De åker hem med en starkare känsla för sig själva.

Den här skolan har lärt dem att ta ansvar för sitt eget lärande. Att man kommer till lektionen i tid för att respektera de andra i gruppen samt läraren som har sitt jobb. Att man har med sig rätt saker till lektionen. Att man kan fråga om man inte förstår.

Storebror har till och med märkt att han faktiskt saknar sina vänner hemma i byn. Han har kommit på att han ska vara rädd om dem för de är "ganska bra att ha". Den känslan kanske han aldrig hade kommit fram till utan detta äventyr. Det säger han till och med själv.
"Förut visste jag inte hur viktiga de var för mig. Ni ska inte behöva tjata om att jag ska vara med nån på dagarna längre".


De åker hem med ett nästintill fulländat engelska språk, båda två. Storebrors senaste skrivuppgift i just engelska tog läraren upp i klassen som en skrift som hade fått högsta betyg tom i grade 12.
Tänk om han bara inser hur duktig han är just i det området. Och inte fastnar i hans tänk på matten.

Om några veckor tar killarna adjö av sina liv här.
Lillebror med både sorg och glädje i sitt hjärta. Det finns saker och människor här som han kommer att sakna och som han vet kommer att sakna honom. Hans fotbollslag ska åka till Gothia Cup i Göteborg under vecka 29 och han har fått tillåtelse av tränaren att få deltaga som lagets kapten för sista gången då, fast han inte har tränat med dem under sommaren. Det är ju hur kul som helst att spela i Gothia med ett utländskt lag.
Han har insett att livet hemma inte kommer att vara detsamma som han lämnade för två år sedan. Han börjar förstå varför vi vill att han ska börja i en annan skola än den som ligger närmast. Han inser att hans engelska kan vara till hans fördel och vill behålla den kunskapen.

Storebror åker hem en oerhörd förväntan om att livet kommer att bli perfekt. Han tror nånstans att allt kommer att vara lika som han lämnade. Att det bara är han som har förändrats och att alla andra är som förr. Han ser fram emot att börja spela fotboll igen med sitt gamla lag. Dessvärre säger FIFA att det kommer att ta ett tag innan han blir spelklar och alla papper ska vara klara.
Han ser fram emot att börja gymnasiet till hösten med sina gamla kompisar. Även om han känner sig en aning nervös redan nu och har tusen frågor om dagen ang just detta.

Jag och maken vet att han kommer att få slita även hemma. Men med en mycket större tro på sig själv.



Men först tar vi ett välförtjänt sommarlov.