Frukost är frukost.

Det här med att leva efter rutiner och att allt ska vara som det alltid har varit.

Livet kan bli något enahanda för såna familjer. Det blir svårt att bryta mönster och det är tufft när det inte går som planerat. Men även om livet lätt kan bli lite enahanda så gäller det att vara på sin vakt. Ligga steget före hela tiden. Vara flexibel och snabbt försöka rädda situationen som på en hundadel kan  ändras.

Stress. Oro. Hjärnsläpp. Härdsmältor. Låsningar. Allt tillhör vardagen för storebror.

Vår kille äter Conserta och när medicinen går ur kroppen på vår storebror så blir han så hungrig. Då brukar klockan vara långt efter middagen som vi brukar äta kring sex tiden på kvällen.
Han behöver alltså ett mål mat igen.

Jag har försökt att ge honom yoghurt och flingor. Eller juice och smörgås. Frukt.
Men det går bara inte. Han kan inte äta. Han kan inte få i sig det.
"För det är frukost, mamma, förstår du väl."
Och frukost kan man inte äta på kvällen, för det äter man bara på morgonen. Låsning.

Så den mängden kvällsmat som måste lagas så att det även räcker för sonen till hans andra middagsmål är enorm.
Och sen ska man värma den när klockan närmar sig halv tio och man själv är så jäkla skittrött.

Jag försöker att föreställa mig hur hans tankar går.
När jag var liten hade jag det helmysigt på kvällarna med min brorsa och mamma och pappa när vi tog en fika framför soffan. Med en kopp te och smörgås. Det var inte ofta vi fick äta framför tv:n, men på kvällsfikat fick vi det.

I vår familj funkar inte det.
För frukost äter man bara på morgonen.