Världens bästa semester!

Vi kom hem från Florida i torsdags eftermiddag efter en toppenresa!
Alla fyra är helt överens om att det här har varit den absolut bästa semsetern vi någonsin har haft.

Allt har klaffat precis som vi hade önskat och allt har gått så himla bra.

Storebror har varit lugn och fin utan några som helst ticsningar eller andra sorters utbrott. Han har varit så himla stark och klarat av den tuffa tidsomställningen på ett fantastiskt sätt. Han har mått bra när vi var i Miami trots att solen lyste klar från himlen. Vi bodde på ett lugnt hotel med en underbar poolmiljö där våra killar var de enda som badade nästan. Så han behövde inte konkurrera med andra barn what so ever. Lugnt och sansat. Maten har han ätit utan några problem. Han har skött insmorningen av solkräm.

Pappan har varit lugn även han. Jag tror våran deal där innan resan var klockren.
Vi behövde bara ha ett "familjemöte" efter att pappa tyckte att killarna verkade alldeles för tjuriga och griniga en kväll i Miami. De ville upp till hotellrummet direkt efter middagen och det föll inte pappa i smaken direkt.  Då sa lillebror emot : "Du har in te varit särksilt positiv du heller, ska du veta!"

Han är tuff våran lillebror.
 Då tog pappa illa vid sig och blev ännu tjurigare. Då kallade jag till familjemöte i dubbelsängen där jag sa att vi som föräldrar måste förstå att det är tonåringar som vi har att göra med. Att vi måste försöka komma ihåg själva hur vi var som tonåringar. Var vi alltid så himla glada och käcka i samvaro med våra föräldrar? Svar nej på den frågan. Vi måste tänka på att de nästan är vuxna och att vi är fyra stycken med olika viljor och att vi måste ta hänsyn till alla. När alla hade fått säga sitt, vilket var ett riktigt bra möte faktiskt, så blev resan kanonbra.

Jag och lillebror känner ungefär lika och pappan och storebror känner ungefär lika. Otippat? Inte särskilt. Jag misstänker ju att storebrors diagnos kommer nånstans ifrån.....

Pappan och storebror kan använda tonart och tonläge som jag och lillebror mår jättedåligt av. Som får oss att känna oss nervärderade och nertryckta. Helt enkelt dumma i huvudet. Men det fattar inte de andra två. "Var inte så himla känsliga!", säger de istället.

Livet är inte alltid så lätt, kan man säga.

Iallafall har vi mått otroligt bra under dessa veckor och medicineringen har funkat precis som den ska.

NU är vi hemma igen och ska kämpa med sluttampen i skolan. Bara drygt en månad kvar.