Nätterna

Nätterna är ett särskilt kapitel i vårt liv.

Eller egentligen inte så mycket nätterna som sådana. Mest långa insomningar som startats under kvällskvisten och som sedan liksom sakta men säkert har vandrat mot natt.

Vi har kämpat så länge jag minns med storebrors insomningar på kvällarna. I snart 16 år alltså.
Vi märkte hur enkelt det kunde vara när lillebror kom och storebror var två år. Under den första månaden som storebror fick även lillebror vara med på sängkanten när storebror skulle sova.

Efter två-tre månader så hade vi hittat perfekta rutiner vad gällde lillebror och hans läggningsritual.
Han fick mat och sen la jag helt enkelt honom vaken i hans spjälsäng  och sen dess har han alltid somnat helt själv och klarat det galant på egen hand.
Ända upp till jag tror det var 9/10 år så gick han och la sig frivilligt vid 19 på kvällen. Han kände själv hur trött han var och kunde dessutom känna lugnet och hur mysigt det var att ligga i sin säng och landa en stund. När Bolibompa började 18.00 såg jag alltid till att allt var klart för kvällen. Vi hade ätit, barnen hade badat eller duschat, tänderna borstade så det var bara för lillebror att knalla rakt in sitt rum och rakt ner i bingen när Bolibompa var slut.

Just den biten har storebror ALDRIG upplevt. Aldrig fått uppleva den härliga känslan av lugn och ro i sängen och nästan kunna längta efter att få gå och lägga sig.

I hans fall är det då som det har varit som jobbigast. Det är då allt som han har haft inom sig har kommit ut. Hans insomningar kunde ta upp till flera timmar. Till slut blev det ohållbart och vi fick läkarhjälp.
Han har faktiskt aldrig varit den som har sovit särskilt mycket. När han var 10 månader slutade han att sova middag. Och han har aldrig varit gnällig av trötthet eller svår att väcka på mornarna. Så trots att han somnade kanske runt midnatt när han var 6-7 år så var han klarvaken när klockan ringde 07.00.

Det var när han var runt 6 och började sexårs som jag började misstänka att hans jobbiga på kvällarna rörde sig om ångest. Och ångesten började visa sig även fysiskt på honom. Han började må illa och var otroligt rädd för att kräkas. Och då blev även rädslan för att kräkas ytterligare ett orosmoment.

Likadant började det att bli på mornarna när det var dags att åka till sex-års. Han gick upp, åt sin frukost, klädde på sig och sen kom det:
"Mamma, lova att jag inte kommer att kräkas idag!!"
Han hade alltås sån ångest och mådde så illa att han var rädd för att kräkas. Och jag som hans stora trygghet i världen kunde ju inte lova det. För tänk om han hade kräkts, trots att jag ade lovat att han inte skulle.....

Åren har gått och den ständiga följeslagaren, den käre ångesten, har funnits vid hans sida under alla åren i hans liv. I olika skeden mer och i andra skeden lite mindre. Samt även i olika former har den visat sig.

Nu är han rädd och orolig över kravallerna hemma i Sverige. Han är livrädd för att dessa ungdomar ska skada och förstöra det han håller som kärast.
Han har även läst att människor hemma i Sverige har hittat tvättbjörnar i området kring våran sommarstuga och blir livrädd för att dessa djur har gjort sig ett bo i vårat hus.

Sånt tänker han på. Just nu.
Jag har sovit bredvid honom två nätter irad. Han drömmer mardrömmar och är helt genom svettig.

När ska det sluta?