Kärlek

Det finns vissa dagar då jag älskar mina barn ännu mer än vanligt. Idag är en sån dag.

När liksom kärleken är så där stark att det gör ont i hela kroppen.
När man vet hur dåligt ens barn mår och hur han gör varje minut, varje sekund till att bara försöka överleva.
När man ser hur han med krokig rygg och insjunkna axlar kliver ur bilen för att gå till vad som ska vara hans arbetsplats de närmaste åtta timmarna. Med kallsvetten drypandes över hela hans kropp och ångesten som ett pumpande lok i bröstet.

Hur många vuxna skulle orka i den situationen egentligen?

Båda killarna vill flytta hem till Sverige. De har varit här klart. De är färdiga med det här äventyret.
Och nu är det bestämt.Vi kommer hem till Sverige i juni.
I huvudet fattar vi alla att det endast är tre månader kvar. Men i magen och i hjärtat är det tre lååånga månader. Med ofantligt många mornar och kvällar att klara av tills dess. Men vi har mycket kul att se fram emot under dessa tre månader också. Framför allt en resa till solen i slutet av april.

Under den här perioden som utlänningar har vi lärt oss oerhört mycket. Både om oss själva och om varandra.
Vi kommer hem till Sverige med en helt annan attityd till saker och ting. Vi har klarat av saker som vi inte trodde kunde. Vi kommer ha erfarenheter med i vår ryggsäck som ingen nånsin kommer att kunna ta ifrån oss. Killarna har mognat på ett helt otroligt sätt. Jag och maken har förändrat oss. Vi kommer inte vara samma familj som flyttar hem i juni, som den som flyttade hit augusti 2011.

Vi har avklarat 20 av 24 månader. Det är riktigt bra gjort av oss. Av hela familjen på olika sätt.
Men det har kostat på.
Det som vi aldrig kommer att få veta är hur dessa månader hade varit om vi hade bott kvar i Sverige.
Helt säkert också jobbigt. Men under andra premisser. Andra saker hade varit jobbiga. Vi hade kämpat med samma saker som vi kämpade med innan vi flyttade hit.
Ångesten pumpade då med. Kallsvetten dröp då med. Hans rygg började krokna redan då.
Men av andra skäl och orsaker.

Som jag önskar att all denna smärta som finns hos honom bara kunde läggas på mina axlar istället. Jag hade tagit det direkt. Utan att tveka. Jag skulle ta varenda liten millimeter av smärta så han fick chansen att känna av ett liv utan detta.