"Tack för hjälpen, mamma"

Läser en del bloggar om just att leva med NPF.
Vissa lär jag mig så himla mycket av.
Vissa har förmågan att kunna sätta ordet på det som jag upplever eller tänker på.

En av dessa är "M som i Underbar".
Igår läste jag ett så klockrent ilägg från henne och jag vill så gärna dela med mig om det hon skrev.
Precis så lever vi.

Läs texten här.

Högfungerande autism var ämnet.
När man har autism utan utvecklingsstörning.
Där är vårt liv.

Och i vems ögon lever vår son högfungerande? Inte i våra.
Framförallt inte i hans egna. Men ändå är det så det heter.

Igår var det måndag. Möte på morgonen med matte o science lärare, samt pappa och spec lärare.
En hel dag i skolan.
Extra lektion med samma lärare efter skolan.

Man kan säga att det var en brinnande hjärna som jag plockade ihop resterna av i skolan igår.
Han var så slut. Som människa, som kille, som individ. Han hade tömt alla sina energidepåer och det fanns verkligen ingenting kvar att hämta. Nånstans. Likblek och med världens huvudvärk satte han sig i   bilen och vi åkte hem.

Och då vill lärarna att han ska göra läxor. Finns inte en möjlighet i hela världen. Inte på kartan att jag tvingar honom att lista ut vilka färger det låter som när nån sjunger sopran, bas eller alt. Så bort med musikläxan.
Matten sa jag också till honom att släppa. "Du behöver inte!!"
Sedan var det 30 engelska ord samt att läsa en bok. "Lägg dig på sängen och vila, älskling!"

"JAG KAN INTE VILA. JAG ÄR ALDRIG LEDIG. MIN HJÄRNA JOBBAR HELA TIDEN. GÖR JAG INTE LÄXORNA NU SÅ MÅSTE JAG GÖRA DEM SEN. JAG HAR ALLTID NÅT ATT GÖRA. ATT TÄNKA PÅ. JAG ÄR ALDRIG LEDIG!!!!"

Sedan bröt han ihop fullständigt.
Som ett asplöv låg han på sin säng och darrade. Som ett enda stort 180 cm långt och 65 kilo tungt asplöv. Han grät och tårarna föll sakta nerför hans kinder. Jag frågade om jag fick hålla om honom. Det fick jag. Och att behöva fråga honom om lov för att göra det, när hela mitt väsen bara är inställt på att hålla om.
Med sina händer hållandes om sitt värkande huvud, sin blödande själ låg han på sitt Manchester United täcke och bara värkte ut. Jag satt bredvid med mina värmande händer på hans skakande rygg. Efter en stund gick jag gick ner till köket för att hämta lite att få i honom. I min egen känsla att kunna fylla honom med lite energi. Jag kom upp igen med en tallrik, två äpplen samt en liten kniv.
Jag började skala äpplena och skära små klyftor. Han äter inte äpplen annars. För han tycker att det blir så kladdigt.
Han stoppade den ena klyftan efter den andra i munnen. Tuggade och svalde.

Vi satt på hans säng ett bra tag. Tysta. Och jag tackade gud i just detta ögonblick att jag inte hade ett jobb som jag var tvungen att vara på.

Till slut började skakningarna att avta och hans tårar slutade rinna. Han tog ett djupt andetag, slog näven i sängen och utbrast:
"Nej nu jävar ska jag göra matte!"

Han satte sig vid skrivbordet, tog fram matteboken. Gjorde ungefär sju streck och la ihop boken igen.
"Sådär. Klart!"

Då hade han alltså ett enda mattetal att göra. Men det räckte för att hela hans liv skulle falla samman just då.

Och vem kan påstå att detta är högfungerande?

När det hade gått ytterligare en stund kom han fram till mig när jag hängde tvätt. Han ville ge mig en kram och jag släppte allt jag hade i händerna, för kramar är inte nåt han delar ut sådär alldleles vanligt.

En lång, härlig kram med orden:
"Tack för hjälpen mamma. Du är världens bästa. Du är så snäll."