Små barn....

Vår kille fyllde 15 och ett halvt den 13 mars. Om sex månader blir han alltså 16 år. Med högsta önskan om att få börja övningsköra. Herregud, vart tog tiden vägen??

Han har blivit stor och han är en plikttrogen ung man.
Genom hela hans liv har han fått kämpa lite mer än alla andra. Ingenting har kommit till honom gratis. Varje situation som har uppstått har han fått lära sig hur han ska hantera.
Han har aldrig pratat i telefonen tex. Och vi fattade aldrig varför. Förrän senare.
Han har alltid funkat bättre med vuxna än med jämnåriga. Sedan han var liten har han använt sig av ett moget språk som har tilltalat vuxna. Vilket i sin tur har lett till att många vuxna inte "har sett" hans problematik. "Det är inget fel på honom", har jag hört minst tusen ggr.

Jag har aldrig nånsin påstått att det "är nåt fel" på honom heller. Däremot har jag påstått att han har det lite kämpigare än andra. Han måste slita på ett sätt som andra inte förstår för att nå samma mål som andra. Uttrycket "fel på honom" får stå för andra. Det säger mer om deras okunskap, känner jag.

Att ha en kille som var 5 som tänkte annorlunda och gjorde annorlunda var otroligt tufft just då.
Men nånstans hade jag ändå en viss kontroll över läget. Jag kände mig med i matchen och livet tuffade på. Med djupa dippar och blod, svett och tårar så gick åren. Mycket glädje har strömmat genom vårt hem också ska såklart tilläggas. Vi har haft väldigt roligt tillsammans.

Men nu tänker jag säga det som alla småbrnasföräldrar avskyr att höra.
Små barn små bekymmer - stora barn stora bekymmer.

Nu är han snart 16 och en mycket medveten individ.
Han växer och det gör även hans svårigheter. Eller, de växer kanske inte. Men de kommer fram på ett annat sätt.
När han var liten kunde jag hämta honom hos en kompis efter 30 minuter om det inte funkade. Han kunde hänga med mamma på mina ärenden utan att det var konstigt. Att han var mycket med oss andra i familjen var ok. Han kände att det var ok.

Nu kommer hans ensamhet fram mer i ljuset. Och det är nog här som det gör som ondast i  mitt hjärta. Vi kan inte hjälpa honom här.
Nu kommer hans svårigheter i skolan fram på ett annat sätt. Eller hans plikttrogenhet kommer fram mer.
Han har förstått att det är för hans egen skull som han går i skolan och blir så stressad och mår så dåligt när han inte kan strukturera hans skoljobb. I det fallet kan vi som föräldrar iallafall hjälpa honom.

Men det här med kompisar. Att vilja ha, men inte veta hur man gör.
Där kan inte ens vi hjälpa honom. Han måste fixa själv.

Igår var det studiedag för killarna. Lillebror hade fixat tennistid med en kompis under dagen. Jag skjutsade honom dit.
Storebrors rastlöshet kom smygande och ville också göra nåt. Men ändå inte. Vad jag än kom med för förslag så ville han inte.
Bowling, bio, fika, spela spel hemma. "Nej, vad tråkigt!"
När jag lämnade av lillebror på tennisen så följde jag med in och där fick jag se två killar i grade 12 på gymmet.  Jag berättade det för sonen när jag kom ut i bilen igen. Kanske jag inte skulle ha gjort, men det bara kom ur mig. Då svarade han så här: "Tack, nu känns det ännu bättre att åka med mamma! Vad var syftet med att berätta det egentligen?"
Som jag ångrade mig. Men försent. Jag la ännu mera skuld på hans redan tunga axlar.

Jag hade pratat med mina vänner innan så därför visste jag att deras tonåringar också hade fixat med andra vänner den hör dagen. Med sleepover hos varandra. Biobesök tillsammans, fika efteråt. Träna på gymmet.
Min 15 åring följde med mamma på en lunch tillsammans med andra svenska mammor och deras småbarn. När deras tonåringar var ute på egna äventyr.

Det känns tungt. Det känns jobbigt.
Både för honom och för mig.

Egentligen kanske mest för mig.
Men det jag ser framför mig är hur han sitter ensam i sin lilla lägenhet när han nu flyttar hemifrån nångång.