Vad är skillnaden?

Vi har två killar. En på 13 och en på 15.

Vi kände att "det var nåt" med storebror redan innan lillebror kom till världen. Men det var när lillebror kom som vi märkte den otroliga skillnaden. Mellan ett barn som var hur easy going som helst och ett barn som krävde extra allt av oss hela tiden.

Självklart har lillebror haft "saker för sig" även han. Men inte alls på samma sätt som storebror. Lillebror har vi kunnat prata med. Han har förstått och han har lärt sig av sina egna misstag. 

Jag har under årens lopp ofta fått höra av framför allt svärmor och min make att jag  "väldigt lätt ser det som storebror gör som ett problem". Men att det faktiskt inte behöver var så. "För så gör alla barn". 

Som jag har avskytt att få höra dessa ord. 

Men nånstans ligger det nog något i det. Hur jobbigt jag än känner att det är att erkänna det. 

När storebror gör saker eller har olika procedurer för sig har jag gått igång på alla cylindrar. Vad står det där för? Varför gör han så? Hur mår han? Hur kan jag hjälpa honom?

När lillebror har haft sina grejer för sig har jag aldrig känt samma oro. Jag har aldrig upplevt det som jobbigt på samma sätt. Han hade tex problem med att bli helt torr, men det var nåt jag förklarade med att "han vill  nog bara vara liten ett tag till, han är inte mogen för att bli stor ännu". Men jag blev aldrig orolig. 

Jag var inne på en grupp på Facebook idag och såg ett inlägg om sk övergångsobjekt. Visste inte ens att det fanns ett ord för detta. Det är alltså en leksak, en snuttefilt eller nåt annat som barnen hela tiden släpar med sig. Vart det än går. Till soffan, till köket, till sängen, till dagis.

Storebror med diagnos hade aldrig dessa saker för sig. Han bar aldrig nåt. Däremot slängde och kastade  han saker istället. Han kunde aldrig lägga ner nåt försiktigt.

Däremot lillebror. Han utan diagnos. Som han har kånkat grejer. Han har alltid och jämt haft nåt med sig när han kom ner till soffan för att kolla på tv. Han hade alltid med sig nåt till matbordet som fick vara med och äta. Och vi har aldrig nånsin känt det som ett problem. Vi har aldrig gjort det till nån grej.

Men om det hade varit storebror som hade haft denna rutin, att kånka och alltid vilja ha med sig nåt. Då hade jag säkert börjat undra vad det står för. Varför håller han på sådär? Vad betyder det?

Vad är skillnaden? Var går gränsen? Varför känner jag sån enorm skillnad mellan mina barn?

Därför att med lillebror vet jag att det inte handlar om liv eller död för honom. Med honom kan jag resonera. Han fick inte ångest av att just i det här fallet inte ta med sig alla saker till soffan. Och han fick  inte ångest av att ta med sig dom till soffan heller. 

När det gäller storebror så vet jag att det handlar om liv eller död för honom. Att allt han gör eller inte gör handlar om att överleva. Inte bara att leva. 

Därför tror jag att det är lätt att som mamma till dessa barn med NPF att analysera alla situationer. Att vi går in och vill förstå. Vi vill veta vad just det där beteendet står för. Att hela vår tillvaro handlar om just detta. Att förstå. Och få andra att förstå.

Men.  Ibland tror jag till och med att vi enkelt kan komma att överanalysera saker och ting. För det kan ju faktiskt vara så att ungen i vissa fall bara är "som alla andra".

Som nu med 15 åring i huset.
Vad gör en sk neurotypisk 15 åring och vad gör inte en neurotypisk 15 åring?
Vad till hör den åldern och vad tillhör inte?

Enligt 13 åringen så är storebror absolut inte som andra nionde klassare i skolan.
Vad vet vi?