När sonens tvång och tvångstankar kom upp i ljuset vid nio års ålder så gick våran telefon ledning varm, kan man säga. Det var samtal till skolsköterska, skolläkare, Bup och alla möjliga instanser.
Eftersom det var sonen själv som slog larm och verkligen bad om hjälp själv så tog det skruv överallt. Väntetiden blev kort och tacksamma över det var vi. Hade det varit skolan som slagit larm eller vi föräldrar hade väntetiden blivit något längre förstod vi.
"Hjälp mig, mamma! HJälp mig, mamma! Jag orkar inte dölja det här längre!", grät han på sin sängkant i början på december nyss fyllda 9 år.
Sonen var desperat och det gjorde även oss föräldrar likadana. Tigermamman burrade upp sig. Röt till och aldrig har jag väl nånsin varit så stark som när det gäller honom.
Vi fick kontakt med en psykolog på habeliteringen i staden där vi bodde. Av alla människor som sonen har varit tvungen att prata med så var denna fantastiska indivd nån som han slappnade av med. Nån som han kunde släppa allt till. Andra sk proffs har gjort tappra försök att komma honom in på livet, men aldrig lyckats.
"Jag säger till dom det jag vet att de vill höra, mamma!"
Han har således varit alldeles för smart egentligen för sitt eget bästa. Men till slut fann vi henne.
Hon som sonen tog till sitt hjärta. Hon som vi kände eventuellt skulle kunna få honom med på tåget.
Alla vi människor har nån gång, nånstans känt av ett litet tvång. Att vi tex måste vända bilen för vi kom på att jag kanske glömde låsa dörren. Eller hade jag dragit ut strykjärnet? Eller hade jag stängt av spisen? Osv osv.
Några av oss måste räkna saker för att det ska kännas bra. Några måste hoppa över första trappsteget i en trappa för att kunna gå upp eller ner. Några måste tvätta händerna en viss tid för att känna sig färdig. Listan kan göras hur lång som helst.
Och det är helt ok.
Det är när alla dessa tankar tar över hela ens liv, hela ens vardag. När jag blir så pass påverkad att jag inte kan göra något annat. Det är då man måste söka hjälp. Då är det dags att ta till proffsen.
Vi har varit där. Vi är fortfarande där. Mycket har vi gått igenom. Mycket är kvar. Han har sina demoner som gör att hans vardag blir oerhört begränsad. Däribland då även vårt.
Sonen sliter som ett djur för att överleva. Han får jobba så hårt för att känna att hans näsa är något sånär ovanför vattenytan.
Men han gör det bra.
Och som mamma har jag under alla dessa år alltid undrat, var kom det här ifrån?
När började det? Varför började det?
Vad gjorde vi? Vad gjorde vi inte?
Vad hände?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar