En ynka instruktion för lite.

"Packa dina gympakläder och lägg dem i påsen", sa jag till sonen säkert 10 ggr i morse.
"Jadå", svarade han tillbaka varje gång.

Vi hoppade in i bilen och körde till skolan.
Han hoppade ur och skuttade in genom grinden. Eller skuttade var väl att överdriva kanske. Han gick sakta in genom grinden helt enkelt.
Med ryggan på axeln och lillebror framför sig.

Jag åkte i väg och efter ca 30 sekunder ringde min telefon.

"Mamma, jag glömde mina gympakläder!"

Ok.

Där fick vi för att mamman inte kollade så att väskan var klar.
Där fick vi för att mamman inte kom med den sista instruktionen att han skulle ta med den ut till bilen.
Och nu sitter jag här igen.  Med världens största dåliga samvete för att jag vet att sonen återigen hamnar i en utsatt position för att han inte har med sig sin förväntade utrustning.

Är det då så himla konstigt att vi som föräldrar packar åt våra barn?
Är det så himla konstigt att vi kanske till och med packar upp de använda träningskläderna?
Eller brer frukost smörgåsen?

Nej, det är det inte.
Vi anpassar tillvaron för våra barn. Vi väljer våra duster som vi tar med våra barn.
Vissa kallar det för att curla. Vissa kallar det att skämma bort.
Men jag kallar det för att anpassa.
Så många gånger jag har fått höra att jag måste sluta curla för min son. Han måste ju herregud lära sig att klara sig själv, är en otroligt vanlig kommentar. Men vad vet de? De har inte gått i mina skor nångång. Likväl som jag inte har gått i deras.

I min värld är det milsvidd skillnad på att curla och anpassa. Det är två helt olika saker om du frågar mig. Jag borstar inte framför honom för att han ska slippa behöva gå på några nitar. Går på nitar gör han dagligen. Det jag gör är att hjälpa honom att överhuvudtaget klara av livet.

Jag vill tro att det enbart är okunskap som gör att folk säger så. Jag vill inte tro att folk är så inskränkta att de tror att jag gör det för att jag tycker att det är så väldigt roligt. Att jag liksom inte har nåt  annat i livet att göra. Att jag inte vill att mitt barn ska klara sig själv i framtiden.

Sånt sårar. Djupt.

Med fullt fungerande ungar som kan ta vara på sig själva, som kan packa utan påminnelse, som kan packa upp utan nån som påminner, som kan fråga om de behöver hjälp, som kan påbörja en sak utan hjälp, som kan slutföra uppgiften utan påpassning, som kan titta folk i ögonen, som kan förklara sig, som kan föra sin egen talan, som kan förstå orsak och verkan, för dem kanske man inte behöver packa väskan. De kan ta konsekvensen av sitt handlande.
De kanske till och med lär sig att komma ihåg gympapåsen till nästa gång.


Jag fortsätter att anpassa. Så enkelt är det. Andra mammor får tycka och tänka vad de vill om det.

Uppföljning:
Påsen var inte ens packad när jag kom hem. Jag packade den hastigt och lustigt och åkte till skolan med den. Han blev överlycklig och han behövde inte hamna i den utsatta positionen att vara utan ombyte.