Gymmet

Det är så enormt roligt att vi har hittat gymmet att gå på tillsammans, jag och sonen.
Det har blivit våran grej. Då lillebror tydligen är för ung och pappa tycker att det är urtråkigt att vistas på ett gym.

Vår grej.

Och det är skönt att killen får med sig lilla mamman för då blir även jag aktiverad.
När jag visar min nuna i skolan skäms min son ihjäl sig över sin mamma.
Men på gymmet funkar det kanon. Där skäms han ingenting. Där är till och med mamma bra att ha med sig eftersom jag faktiskt kan en del om muskler och träning.

Första gången vi var där så tog jag alla hans ytterkläder i mitt skåp. Andra gången tvingade vi med pappsen så han kunde visa hur omklädningsrummet funkade. Med kortet och allt för att kunna låsa skåpet.

Nu flyter allt toppen. Han hittar i omklädningsrummet, han vet hur några av maskinerna funkar. Han vet var vikterna finns. Och han cyklar eller springer alltid som uppvärmining. Jag får iofs bära nyckeln under tiden vi är där. För nycklar har han ogillat sen han var liten. Nu kan han iallafall hålla i en nyckel. Men det gick inte förr. Så att börja sjuan med eget skåp samt nyckel var en prövoperiod, kan man säga.

Hur förklarar man en sån sak för folk förresten? Att han mår dåligt av nycklar. Ja, herregud, det dyker upp så mycket i huvudet när jag sitter såhär och skriver.

Men vi har aillafall hittat vår grej.

Och det är jättekul!