Skuld

Skuld är ett laddat ord.
Skuld är en laddad känsla.

Skuldkänslor är något många av oss föräldrar känner dagligen. Om saker man kunde ha gjort annorlunda. Saker man kanske kunde ha sagt på ett annat sätt. Om saker som hände för flera år sedan. Eller som hände  i morse. En del går igenom livet och aldrig känner av den här känslan och det är ju skönt för dem. Samtidigt som man faktiskt kan lära sig nåt av denna känsla. Om man kan reflektera. Och sen gå vidare. Inte fastna.

För min del handlar det inte bara om livet och situationer vad gäller vår kille med Add och autisistka drag. Det gäller liksom hela livet för mig. Såsom "varför sa jag sådär?" eller "vad gjorde jag nu?".

 Samtidigt har jag lärt mig, att leva med skuldkänslor inte är särskilt hälsosamt. För nån egentligen. Förhoppningsvis lär man sig nåt och sedan är det bara att kasta bort detta obehag. För det går inte att leva ett gott liv om man hela tiden bär på skuld. Känslan har annars en förmåga att bita sig fast. Klänga sig fast som en blodigel och äta upp en inifrån. Till slut finns risken att man blir bitter och då är vägen till ett gott liv ännu längre, ännu svårare.
Under mina 41 år här på jorden har jag ändå lärt mig en hel del. Mina 41 år har faktiskt inte gått obemärkt förbi. Även om jag känner mig som världens minsta individ ibland.

Jag inser att jag gjort tokiga saker. Sagt tokiga saker och betett mig inte helt ok i alla sammanhang.
Främst gentemot min 15 åring.
Men då visste jag inte bättre. Jag hade inte kunskap. Jag hade inte erfarenheten. Jag gjorde det som jag trodde var det bästa då. Jag sa det jag hade vett till då.

Självklart händer det att det blir alldeles galet nu för tiden också. Man är ju bara människa. Men att leva med känslan att "jag gör det jag kan, jag gör mitt bästa" så går det en aningens lättare.

Nu , exakt nu, lever jag med känslan av att gjorde vi verkligen rätt när vi flyttade utomlands?
Var det ett bra beslut att ta sonen ur hans trygga tillvaro där hemma i Sverige?

Ja, jag vill tro det.
För bara vi är tillsammans alla fyra så mår han som allra bäst. Vare sig vi är i Sverige eller utomlands.
Att ha ångest för att gå till skolan hade han även i Sverige. Byta skola har han velat göra från vilken skola han än har gått i. Klasskamraterna har han aldrig gillat. Med mera. Med mera.

Så hans problem finns hela tiden. Var vi än befinner oss. Var vi än bor.
Men det skulle vara otroligt skönt om det vore så enkelt. Att bara flytta hem till Sverige så skulle alla problem liksom bara försvinna.

Tror inte det.

Däremot känner vi att han växer på ett annat sätt. Han mognar på ett sätt som han kanske aldrig skulle haft möjlighet hemma i Sverige att göra. Han behöver oss i familjen för att klara av att "be a risktaker".Vilket för hans del  bara är att  ha bytt skola. Han har oss hela tiden till hands och hans självförtroende har ökat markant. Han vågar saker och ting som han själv aldrig trodde var möjligt.

Han är en sann Kung över livet.