Skolstart

Oron inför skolstart har tagit sin början.
Både hos mig och sonen, kan man faktiskt säga. Även hans tankar inför gymnasievalet har tagit honom i ett järngrepp. Tusen frågor och änne fler tankar. Han undrar tex om skolklockan ringer efter lektionstid på gymnasiet eller om eleven själv får ta det ansvaret och hålla koll på sin egen klocka när det är dags för nästa lektion etc. Han gillar inte när skolklockan ringer för då känner han sig övervakad. Just såna frågor har jag svårt att svara på.

Bara genom att han visar sin oro så kommer min som ett brev på posten. På mig sätter den sig i magen först. Oron kommer som ett illamående och sen måste jag sätta upp ett pansar som gör att jag pallar. En sköld av pansar mot mitt eget mående för att klara av hans.

Han tar varje tillfälle när vi är själva, han och jag.
Antingen det är i bilen. Eller i soffan eller vid matbordet.
Så fort vi är ensamna så kommer alltid nåt som han är orolig över. Eller är missnöjd med. Eller vill ändra på. Eller bara ha ogjort. Han är född med talets gåva och ger sig aldrig. Han är stor och stark och vill alltid ha sista ordet, för då har han vunnit. Säger han själv.

Till slut går det så långt att jag inte vill vara ensam med honom. För då vet jag att jag måste vara redo. Med allt.  Mot allt. För allt. Och jag orkar inte alltid.
Nu under ett par kvällars tid har han haft svårare än vanligt att komma till ro. Härom kvällen fick jag ligga kvar hos honom hela natten.
Eftersom pappan redan har somnat, för flera timmar sedan oftast, så har han ingen aning om hur det ser ut.
Natten till idag gick utan några som helst problem. Hos honom. Men då ropar lillebror och vill ha sällskap. Så det var bara att kavla upp skjortärmarna och vara mamma en stund till.
Lite kill på ryggen och några god natt kramar extra så var han klar att somna.

Men som sagt den här natten har förflutit kanon. Sovit som en stock ovh vaknade först halv tio.

Idag är det torsdag och vi överlevde onsdagen.
Tack.