Välja skola

Vår kille har genom alla år gått i sk vanlig skola.
Vilket beror på att vi inte "visste" mer när det var dags att välja skola till 6-års. Vi visste inte bättre just då. Han var ju en vanlig unge, men som var lite mer ängslig än andra. Som hade lite svårare med separationen på morgonen bara. En kille som ville rita gröna kycklingar när alla andra ritade gula. En kille som behövde känna att han blev överlämnad till en vuxen och inte bara avsläppt på skolgården på morgonen.
En kille som hellre pratade med de vuxna än var med de jämnåriga.

 En kille som egentligen hade sån ångest att han var nära att kräkas varje morgon. Och var så orolig inför nästa dags skoldag att han var rädd att brinna upp under natten. Som slutade med att sova i pyjamas just där och då pga att han blev för varm.

När han var 9 bröt han ihop och ville ha hjälp själv med orden:
"Mamma, hjälp mig, jag orkar inte dölja det här längre...." Och hans tårar rann nerför kinderna.
Han menade alla hans tvångshandlingar och tvångstankar som vi inte hade en susning om och mitt hjärta fullständigt brast i alla hörn det kunde.

Genom alla dessa år, från 6-års till dagens datum i grade 9, har det inneburit ett tusental samtal med lärare. Med rektorer. Med läkare och andra vuxna.
Vi har bombat skolor med mail och samtal. Vi har åkt dit. Vi har varit där och vi har lagt oss i.

Vi gick så långt att vi under en kort period i år 6 faktiskt hotade med att vägra killen gå på syslöjden ett tag. Där hade läraren skällt, skrikit och gormat på vår son under alldeles för lång tid att vi släppte helt enkelt inte iväg honom till den miljön till slut. Hennes beteende var så lågt och när min son sa så här en dag satte vi punkt :
"Mamma, jag kan bli en sån som hon tror att jag är. Men jag vill att hon ska veta att jag faktiskt gör mitt bästa. Varje gång!"

Där valde han. Han valde att inte "bli en sån som hon trodde att han var".
Jag tog ledigt och var med på lektionerna innan vi skickade mailet där vi skrev att nu får det vara nog.
Med kopia till både rektor och klasslärare skrev vi att sonen inte kommer att närvara på nästa lektion och att jag kör honom till skolan när syslöjden är slut.

Då tog det inte lång tid innan vi fick ett svar från klasslärare att "han kommer att få en assistent och det är lärarstudenten som är i klassen".

Nope! Inte ok. En lärarstudent är i skolan för att lära sig själv. Hon står själv under utbildning och ska absolut inte ha ansvar för vår kille, skickade vi tillbaka. Just det här fallet slutade med att en välkänd lärare som sonen kände till följde med honom i slöjden till skolan slutade i juni det året.

Vi är verkligen de föräldrar som lärarna pratar om på deras kafferast. Vi är de jobbiga föräldrarna som lärarna ler åt när de ser oss, men suckar när vi har gått.

Självklart är vi såna! Vem ska annars stå upp för vår kille? Han har ju bara oss. Hans enda livlina. Hans trygghet.


Men med facit i hand så vet jag inte längre. Hade en särskola hjälpt honom mera?
Nu är vi i startgropen till gymnasievalet. Vad är bäst egentligen?
Bara förra veckan hade han två härdsmältor vad gällde idrotten samt att läsa böcker i svenska och engelska. Nya möten. Nya samtal. Nya lösningar.

Han har redan nu en speciallösning i matten. Han träffar även scinceläraren extra efter skolan på måndagarna. Han behöver extra allt på idrotten, även som den idrottskille han är. Det är för mycket folk på för liten yta. Det är för högljutt och han hör inte instruktionerna. Han vägrar duscha.
 Han mår psykiskt dåligt av att läsa böcker. Som andra har valt åt honom. Han snöar fullständigt in på hur många sidor som ska läsas på hur kort tid. Hur liten texten är och vad det är för kvalitet på pappret. Hur boken luktar och hur den känns i handen.

Det jag menar är, hur mycket extra ska han ha innan det är dags att tänka på särskola?
Var går gränsen?

"Vi kan inte ge upp nu!", säger maken.
Men för mig handlar det absolut inte om att "ge upp". För mig handlar det om att acceptera.

Hur tänker ni?