Det här med medicin eller inte.
Vad ska man ge sina barn? Vad ska man inte ge?
Maken och jag såg ett inslag på TV 4 igårkväll om just Melatonin. Ett kroppseget hormon som ofta ges till människor med NPF-problrmatik. Det är kroppens eget hormon som känner av när det är dags att bli trött. Personer med nån form av npf ( neuropsykologistförhinder ), har för lite av detta hormon.
Vi ger vår 15 åring detta. Sedan länge. Guds gåva till mänskligheten om ni frågar mig.
Från att i stort sett aldrig sova, eller att ha haft en insomningsprocedur på flera, flera timmar så hjälper detta hormon till att han somnar lugnt. Innan han har hunnit komma in i sina ångestspiraler.
Har gjort fram till nu, iallafall.
Dessa läkare som var med i inslaget påstod att detta är endast beprövat för vuxna över 55. Vad som händer med barnen som får det här från tidig ålder vet man inte i dagsläget. Samt att utskrivningen av detta har ökat med över 300% sedan 2006.
Klart jag som förälder reagerar när jag får höra sånt här. Starkt.
Men samtidigt när jag satt och lyssnade så förstod jag att de nånstans menade "vanliga barn som inte kan sova". Och då kan jag hålla med om att det nog är klokt att ta reda vad orsaken till varför barnet inte sover är viktigt innan man gör något så drastiskt att ta till medicin.
De pratade även om diagnosbarn. Att om barnet sitter och somnar på skolbänken pga för lite sömn, då är det dags med en insats av detta slaget.
Men jag anser att även sömnbrist kan vara farligt. Nu är inte jag nån läkare, what so ever, men jag är en mamma till en kille som inte fick sin sömn tillgodosatt när han var liten.
Och det är inte heller särskilt hälsosamt. Att aldrig kunna komma till ro. Att aldrig kunna slappna av. Att hjärnan aldrig har chans till återhämtning.
Våran kille somnade aldrig i soffan på dagis pga trötthet. Han slutade sova middag när han var 10 månader. Han somnade heller aldrig på skolbänken av trötthet.
Han har alltid "hållt ihop sig" i skolan och på förskolan när han var liten.
Krascherna och härdsmältorna har kommit hemma.
Jag och maken har helt skilda åsikter i denna fråga.
Han är klart emot vad all medicinering heter och får enligt honom själv "rysningar" när jag talar om högt att jag nångång har tagit två alvedon.
Jag menar inte att man ska ta medicin så fort man känner lite skav nånstans. Antingen på kroppen eller i själen. Nånstans tror jag att smärtan i kropp och själ vill tala om nåt. Att det står för nåt. Men när man har testat allt.
Vad gör man då?
Vår familj hade inte klarat att överleva om vi inte fått sova.
Dessa läkare i inslaget har nog inte levt i den här världen. Men vad vet jag egentligen. Ingenting.
Men jag vill tro att de inte har en aning om hur det är att aldrig få sova.
Att ha ett barn som är vaket. Ångestfylld till bristningsgränsen.
En hjärna på högvarv.
Men vad medicinen har för inverkan på framtiden vet jag inte. De pratade om att puberteten skulle försenas eller inte komma alls om man gav det till små barn. Det har vi inte märkt av. Vår kille är fullt utvecklad och har hängt med i den kurvan som vilken annan 15 åring som helst.
Man får väga fördelar mot nackdelar.
Fördelarna väger för mig just nu tyngst. Han behöver sin sömn. Vi alla behöver vår sömn.
Hans hjärna måste få chans till återhämtning. För att klara av att leva överhuvudtaget.
Även om just sömnen just nu har varit katastrof under en period. Vi har kommit fram till att det kan vara så att under julen och all ledighet så har han fått sin conserta först vid 11 på förmiddagarna. Vilket gör att den då inte går ur kroppen förrän vid midnatt. Och då känner han ev en obehagskänsla just vid "utgånget" vilket gör att han inte har kunnat somna. En viss rastlöshet.
Nu när skolan har startat igen och alla rutiner blir som vanligt hoppas vi att även sömnen löser sig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar